Risk för skadestånd trots välgrundade bedömningar

När en domstol ska pröva om en revisor har agerat oaktsamt, brukar jag framhålla vikten av att pedagogiskt förklara revisorns roll och uppgifter. Man brukar säga att domstolen har kännedom om lagen och det är förvisso så att revisorns uppgifter på ett allmänt plan kommer till uttryck i exempelvis aktiebolagslagen och revisionslagen. Men domstolen kan inte förväntas ha någon närmare kännedom om revisorns vardagliga arbetsuppgifter, lika lite som domstolen kan antas känna till i detalj hur en arkitekt ritar en byggnad eller en kirurg agerar under en operation. Ändå är det ofta ett visst agerande eller en viss underlåtenhet i de vardagliga arbetsuppgifterna som lett till att operationen har misslyckats, byggnaden har blivit instabil eller, i revisorns fall, företagsledningens manipulation av räkenskaperna har passerat obemärkt.

Det är vanligt att en kravställare påstår att en revisor skulle ha utfört någon ytterligare granskningsåtgärd (och att denna åtgärd skulle ha ändrat händelseutvecklingen genom att till exempel avslöja manipulationen). Hur ska domstolen avgöra om revisorn varit skyldig att vidta en viss granskningsåtgärd? Svaret går (oftast) inte att hitta direkt i lagtexten utan lagstiftaren har löst detta på ett praktiskt sätt; genom att hänvisa till den goda seden på området. Förutom hänvisningarna till ”god revisionssed” i aktiebolagslagen och revisionslagen, finns hänvisningar i lagstiftning till andra ”goda professionsseder” för exempelvis advokater, fastighetsmäklare och försäkringsförmedlare. Genom att hänvisa till den ”goda seden” inom ett visst yrkesområde, kan regleringen följa samhällsutvecklingen och utvecklas och förändras med tiden utan att innehållet i yrkesplikterna detaljregleras i lagtext som riskerar att bli inaktuell.

Min uppfattning är att den ”goda seden” rättsligt får kategoriseras som en sedvänja, dvs. ett beteende som är allmänt praktiserat inom ett visst område och har iakttagits så länge att det har accepterats som en normal och riktig ordning. Inom revision har man talat om att ”god revisionssed” är detsamma som god sed bland erfarna revisorer med stor integritet och professionellt omdöme. Det faktiska agerandet är dock inte allenarådande utan god revisionssed utvecklas även genom rekommendationer och liknande uttalanden från revisorsorganisationerna. Revisorsinspektionen ska i egenskap av statens organ på revisorsområdet, genom föreskrifter, uttalanden och beslut i enskilda ärenden ansvara för att ”god revisionssed” utvecklas på ett lämpligt sätt. Den goda seden kan också komma till uttryck genom tidigare bedömningar i domstol.

Det är mot denna bakgrund som jag vill angripa själva frågeställningen för denna artikel; hur bestäms innehållet i god revisionssed i ett skadeståndsmål? Att domstolen har sista ordet om en revisor har uppfyllt kravet på god revisionssed är en sak. Vilket underlag domstolen behöver för att komma dit är en annan. Är det parterna som ska åberopa och styrka innehållet i den goda seden (till exempel att den goda seden innebär att en viss granskningsåtgärd ska vidtas) eller är det domstolen som själv, utan parternas utredning, kan bestämma innehållet i den goda seden?

I denna fråga har en hovrätt uttalat sig (under den tid då RS fortfarande gällde).[1] Hovrätten ansåg att RS speglar innehållet i god revisionssed, om inte Revisorsinspektionens praxis eller domstolspraxis ger vid handen att innehållet är ett annat. Hovrätten ansåg dock att i den mån part gör gällande att god revisionssed innehåller något som inte regleras i RS, ankommer det på parten att förebringa tillräcklig bevisning om såväl dess innehåll som dess utbredning och varaktighet. Kort sagt – om en part gör gällande att god revisionssed innehåller något som inte regleras i RS (motsvarande ISA idag), måste parten föra bevisning om innehållet i den goda seden. Sådan bevisning kan exempelvis läggas fram genom att sakkunniga (kvalificerade revisorer) förklarar för domstolen varför revisorn enligt deras uppfattning är (eller inte är) skyldig att agera på ett visst sätt.

Jag delar hovrättens uppfattning. Självklart måste ISA – tillsammans med rekommendationer från FAR och avgöranden från Revisorsinspektionen – anses ge uttryck för den goda seden. Men dessa källor ger inte alltid konkreta svar. Ett exempel är att revisorn enligt ISA ska inhämta ”tillräckliga och ändamålsenliga revisionsbevis”. Men vad som är ”tillräckligt och ändamålsenligt” i det konkreta fallet anges inte i ISA. Då måste det ligga på parterna att visa hur kvalificerade revisorer faktiskt agerar i den specifika situationen. De uppgifter som presenteras i målet får då utgöra domstolens underlag och måttstock för bedömningen av om revisorn har agerat i enlighet med god revisionssed.

Nyligen har dock en tingsrätt gjort en annan bedömning i frågan om innehållet i den goda seden.[2] I motsats till hovrättsavgörandet ansåg tingsrätten att begreppet god revisionssed inte utgör en sedvänja, utan är en rättslig slutsats som det ankommer på domstolen att göra. Följden av detta blir i praktiken att det är upp till domstolen själv att fritt bestämma innehållet i den goda seden oberoende av de kvalificerade revisorernas faktiska agerande, vilket i sådant fall leder till en oförutsebar måttstock för bedömningen.

Jag var tillsammans med andra på Kastell ombud i båda de mål som jag beskriver ovan och talar därför i egen sak. Tingsrättsavgörandet är överklagat och vi lär få chansen att i hovrätten argumentera för ståndpunkten att innehållet i den goda seden måste åberopas och styrkas. Min uppfattning är att parterna – som kan förmodas ha bäst kännedom om innebörden av den goda seden – ska ansvara för utredningen av den goda seden. Då kan domstolen först, utifrån vad parterna presenterat i målet, fastställa innebörden av den goda revisionsseden i den aktuella situationen, för att därefter bedöma om revisorns agerande i den konkreta situationen har uppfyllt kraven enligt den utredda seden. Domstolen känner lagen men låt parterna ansvara för utredningen av den goda revisionsseden.

Fotnoter

1. Svea hovrätts dom den 28 september 2018 i mål nr T 7073-16. 

2. Stockholms tingsrätts dom den 3 juli 2026 i mål nr T 2681-24. 

Läs mer av Carl Norén

• Var inte för hjälpsam, revisorn!
• Domstolen ska ta eget beslut – inte döma som RI
• Lita inte på att domstolen förstår revisorns vardag