”Lita inte på att domstolen förstår revisorns vardag”

Alla medlemmar i FAR omfattas av en ansvarsförsäkring för sin verksamhet och ofta är medlemmarna försäkrade utöver den obligatoriska nivån. Försäkringen innebär en trygghet och ger förutsättningar för en god nattsömn, även om olyckan skulle vara framme.

Försäkringsskyddets mörka baksida

Tyvärr innebär försäkringsskyddet att den ansvarsförsäkrade även kan bli en tacksam måltavla för mer eller mindre befogade krav. Det händer ju att saker inte blir som man tänkt sig och att någon förlorar pengar i verksamheter med anknytning till FAR:s medlemmar. Räkenskaperna var kanske inte lika starka som kravställaren trodde eller också kanske Skatteverket gjorde en oförutsedd bedömning. Det ligger nog i människans natur att den som förlorat pengar helst anser att förlusten inte är självorsakad, utan är någon annans fel. Då är det nära till hands att krav riktas mot den som har en ansvarsförsäkring och därmed förmåga att betala om kravet vinner framgång (deep pocket theory).

Bland revisorer talas ofta om det så kallade förväntningsgapet, alltså avståndet mellan en revisors faktiska uppgifter och omgivningens förväntan på revisorns uppgifter. Sällan är gapet så stort som när en kravställare möter en revisor i domstol. Gapet mellan ett faktiskt ansvar och omgivningens förväntan på ansvar gäller för övrigt även för redovisningskonsulter och andra rådgivare.

Strategiska påståenden om revisorns ansvar

Exempel från verkligheten är att en kravställare kan påstå att revisorn har ”upprättat” årsredovisningen eller att revisorn har ”försäkrat” årsredovisningens korrekthet. Vidare kan påstås att revisorn ”har beviljat ansvarsfrihet” eller ”beslutat om utdelning”. I bästa fall sker detta av missförstånd men i många fall görs nog påståendena utifrån en processtrategi som syftar till att ge domstolen ett perspektiv som gynnar kravställaren.

FAR:s medlemmar vet att revisorns uttalanden i revisionsberättelsen baseras på hög – men inte absolut – säkerhet och att det är styrelsens ansvar att upprätta en årsredovisning och överlämna den till revisorn för granskning, som i sin tur bland annat uttalar sig i frågor om ansvarsfrihet och utdelning innan stämman beslutar i dessa frågor. Men denna kunskap är faktiskt inte allmängods för övriga.

Risker för revisorn i domstolen

Domstolen är inte heller insatt i revisorns uppgifter. Domstolen tillämpar principen jura novit curia (domstolen känner rätten), en princip som innebär att en part inte ska behöva förklara vilka rättsregler som finns och hur de tillämpas, men detta ska inte missuppfattas som att domstolen förstår revisorns vardag. Domare är helt vanliga människor, visserligen högt utbildade inom juridik men denna utbildning har ibland föranletts av en aversion mot ”siffror” och annat som hör räkenskaper och företagsekonomi till. Om domstolen missuppfattar revisorns uppgifter ökar risken för att domstolen drar slutsatsen att revisorn har slarvat.

En annan risk i ett skadeståndsmål är att bedömningen av hur revisorn borde ha agerat görs i ett ”backspegelperspektiv”. En kravställare som har senare fakta på bordet kan lätt tycka att revisorn borde ha agerat annorlunda. Om exempelvis en VD sedermera har visat sig vara en skurk, tycker ofta den som investerat i bolaget att revisorn haft en skyldighet att i revisionsberättelsen upplysa om att VD:n var en skurk, helst innan de investerade pengarna förskingrades. Tillämpning av ett sådant ”backspegelperspektiv” är dock en felaktig metod för bedömningen av revisorns arbete. Men det hindrar inte att det förekommer olycksfall i dömande verksamhet och ett ombud i en tvist måste agera för att minska olycksrisken.

Förklara revisorns uppgift på en grundläggande nivå

Det är därför väsentligt i varje mål som rör ett krav mot en revisor, att revisorns uppgifter förklaras för domstolen och sätts i rätt perspektiv. Saker som kan verka självklara för FAR:s medlemmar måste gås igenom pedagogiskt på en grundläggande nivå och man måste förklara vilka ”pusselbitar” som fanns tillgängliga – och vilka som inte var tillgängliga – vid tiden det begavs sig. Om detta görs rätt, finns goda förutsättningar för att domstolen ska landa på rätt sida av förväntningsgapet och sannolikheten ökar för att den kravställare som felaktigt hoppats och trott att revisorn har ett större ansvar förlorar målet.