Domstolen ska ta eget beslut – inte döma som RI

Under våren har Balans i en och prövningen av tillsynsbesluten i förvaltningsdomstol. Granskningen visar att under de senaste fem åren har ingen av de revisorer som överklagat Revisorsinspektionens beslut om disciplinär åtgärd fått ändring i domstol.

Jag har i tagit upp att det inte är ovanligt att den som förlorat pengar i en investering gör gällande att investeringen (och därmed förlusten) aldrig ägt rum om revisorn bara visat varningsflagg i en tidigare revisionsberättelse. Om revisorn agerat oaktsamt kan revisorn då bli skadeståndsskyldig för förlusten. Och eftersom måttstocken för aktsamhet i det här fallet är god revisionssed är det lockande för en kravställare att först anmäla revisorn till Revisorsinspektionen, i förhoppning att Revisorsinspektionen ska finna att revisionen brister i något avseende.

Men det kan, och får inte, vara så enkelt att ett beslut från Revisorsinspektionen om disciplinär åtgärd är ett kvitto på att revisorn varit oaktsam i skadeståndsrättslig mening.

Det ska först konstateras att ett avgörande från Revisorsinspektionen inte har så kallad rättskraft i en skadeståndsprocess, det vill säga domstolen är i skadeståndsprocessen inte bunden av de slutsatser som har dragits av Revisorsinspektionen (eller efterföljande förvaltningsdomstolar om Revisorsinspektionens beslut har överklagats). Högsta domstolen har uttalat att även om domstolen vid sin prövning av den påstådda ansvarsgrunden kan ta intryck av förvaltningsdomstolens resonemang och argument, måste ansvarsgrunden (oaktsamhet) prövas fullt ut i skadeståndsprocessen. Och det är som vanligt den som påstår oaktsamhet, det vill säga kravställaren, som har bevisbördan.

Ett annat konstaterande är att Revisorsinspektionens prövning är en del av en offentligrättslig kontroll som har ett annat syfte än att slita en civilrättslig tvist mellan två parter. Revisorsinspektionen prövar därför frågan om revisorns arbete har varit förenligt med god revisionssed ur ett annat perspektiv än domstolen i en skadeståndsprocess. Detta tar sig uttryck i att underlaget för bedömningen är annorlunda, där Revisorsinspektionens fokus ligger på revisionsdokumentationen medan i skadeståndsprocessen kan samtliga uppgifter, även sådana som revisorn inte haft tillgång till under granskningen, vara av betydelse. Det är vidare vanligt att revisorn i en skadeståndsprocess utsätts för långa förhör, som visserligen är påfrestande men ger revisorn möjlighet att närmare och utförligare kunna berätta om sitt arbete, medan huvudregeln är att disciplinförfarandet är skriftligt.

Detta innebär att det finns en realistisk möjlighet att en domstol i en skadeståndsprocess inte delar Revisorsinspektionens bedömning.

Och – även om domstolen anser att revisionen inte håller måttet – leder detta inte nödvändigtvis till skadeståndsskyldighet. En förutsättning för skadeståndsskyldighet är att den konstaterade oaktsamheten har orsakat den skada som kravställaren gör gällande. Vid bedömningen av orsakssambandet är det inte tillräckligt att man kan sätta ut oaktsamhet som föregår en skada på en tidsaxel. Det krävs att det är just den konstaterade oaktsamheten som har orsakat just den skada som påstås.

Om Revisorsinspektionen har konstaterat brister i exempelvis revisorns dokumentation eller agerande vid sent avgiven årsredovisning, behöver denna brist inte vara orsaken till en påstådd skada. Vid en skadeståndsrättslig prövning i domstol, måste påstådda fel i revisionen tydligt preciseras av kravställaren för att man ska kunna göra en korrekt bedömning av orsakssambandet. Och då visar det sig ofta att, om man tänker bort felet i revisionen, någon annan händelseutveckling än den faktiska inte är sannolik och att det därmed inte finns ett tillräckligt orsakssamband mellan den konstaterade oaktsamheten och skadan.

Ett beslut från Revisorsinspektionen om disciplinär åtgärd är alltså inte ett kvitto på att revisorn varit oaktsam på ett skadeståndsrättsligt relevant sett.

Avslutningsvis kan konstateras att Revisorsinspektionen även kan ”användas” av en kravställare i syfte att få del av revisionsdokumentationen i ett pågående ärende. Med tillgång till dokumentationen kan kravställaren leta efter verkliga eller inbillade tveksamheter i granskningsarbetet och på så sätt underbygga ett skadeståndsanspråk. Lyckligtvis har Revisorsinspektionen hittills varit restriktiva med att lämna ut revisionsdokumentationen till utomstående och det finns all anledning att upprätthålla denna restriktivitet för att inte ytterligare riskera att bli ett ”verktyg” för den som vill rikta skadeståndskrav mot en revisor.

Läs fler av Carl Noréns krönikor: