Errare humanum est – sommarkrönika av Carina Hedrum

Errare humanum est – att fela är mänskligt – är ett av de citat som följt mig längst i livet. Det var min farfar som lärde mig orden, men framför allt lärde han mig innebörden. För honom handlade det inte om att ursäkta misstag, utan om att förstå dem.

Jag var 9 år och skulle ha ett prov i åttans multiplikationstabell och jag var så nervös. Då sa han de orden, jag frågade vad de betydde och han sa att jag kunde säga det till min lärare om jag råkade svara fel.

Min farfar menade att jag skulle våga se ett eventuellt fel som en del av livet, som något som formar oss snarare än definierar oss.

Han brukade säga att den som aldrig gör fel heller aldrig gör något av betydelse. Det var hans sätt att påminna mig om att mod och ansvar alltid går hand i hand. Att misstag inte är slutet, utan början på lärande, utveckling och ibland till och med visdom. Det perspektivet har följt mig genom hela min yrkesresa – från de första boksluten till de svåraste etiska övervägandena.

I mitt arbete som revisor, redovisningskonsult och byråledare har jag sett hur rädslan för att göra fel kan hämma både människor och företag. Men jag har också sett hur mycket styrka som frigörs när man vågar erkänna, analysera och lära av sina misstag. Det är där professionalismen börjar. Det är där förtroendet byggs.

Citatet har blivit en påminnelse om att vi alla är människor – även i en bransch som ofta uppfattas som strikt, exakt och oförlåtande. För mig är det tvärtom: just därför behövs ödmjukheten. Just därför behövs förståelsen för att ingen resa är rak.

Det finns ögonblick i barndomen som man inte förstår förrän långt senare. Små händelser som lägger grunden för vem man blir, långt innan man själv anar det. För mig började allt med en känsla av ansvar – en känsla som följt mig genom hela livet.

Jag växte upp i en miljö där ansvar inte var något man pratade om. Det var något man gjorde. Jag var barnet som tidigt såg mina föräldrar arbeta som entreprenörer, hemifrån, ibland under långa nätter. Mina föräldrar arbetade hårt och jag tog tidigt ansvar och försökte hjälpa till. Det kändes helt naturligt, men ju äldre jag blev så insåg jag också att för att hålla långsiktigt skulle jag behöva finna en balans i livet.

Redan då fanns fascinationen för struktur och tydlighet. Jag kunde sitta i timmar och hjälpa till att skapa årsböcker, på den tiden var regeln att årsredovisningarna skulle föras in i en bok, år efter år och man skulle kunna bläddra emellan åren och följa den röda tråden. Att UB fördes över till IB var en självklarhet. Jag visste inte att det var början på en yrkesidentitet – men det var det.

Samtidigt fanns en annan drivkraft: nyfikenheten på människor. Jag minns hur jag ofta satt tyst och lyssnade på vuxna. Inte för att jag förstod allt, utan för att jag ville förstå dem. Varför de tog vissa beslut. Varför de ibland tvekade. Varför de ibland vågade mer än de borde. Den nyfikenheten har blivit en av mina viktigaste egenskaper som rådgivare: att se människan bakom siffrorna.

Hemifrån fick jag med mig värderingar som fortfarande är min kompass: gör rätt även när ingen ser; håll ditt ord; lämna människor tryggare än du fann dem. Det var aldrig stora ord, men de har burit mig genom varje beslut – från de första deklarationerna till arbetet i FAR:s etikgrupp.

När jag senare mötte entreprenörerna kände jag igen något. De bar samma blandning av driv och oro som jag själv känt som barn. De ville skapa något större än sig själva, men behövde någon som kunde hjälpa dem att hålla ordning på resan. Någon som såg både människan och siffrorna. Det blev min roll.

I över trettio år har jag arbetat i entreprenörens tjänst. Genom PBAB har jag fått följa företagare genom deras viktigaste beslut, deras största misstag och deras mest stolta ögonblick. Jag har sett hur en idé kan bli ett företag, hur ett litet bolag kan startas och sen växa till att introduceras på börsen, hur ett företag kan bli en familj – och hur en familj ibland behöver hjälp att hitta tillbaka till strukturen. Jag har hjälpt anhöriga när företagaren har gått bort och när företag ska generationsskiftas.

När jag tog rollen som byråledare var det aldrig titeln som lockade. Det var möjligheten att skapa en miljö där både medarbetare och kunder kunde växa. Att bygga en byrå som stod för etik, kvalitet och mänsklighet. När PBAB nominerades till Årets Framtidsbyrå 2016 och 2018 kände jag att vi var på rätt väg – inte för att vi var störst, utan för att vi var relevanta.

Etiken har alltid varit min fasta punkt. I mitt arbete i FAR:s etikgrupp har jag sett hur branschen förändras, hur kraven skärps och hur förtroendet blir allt viktigare. Men för mig har etik aldrig handlat om regler. Det har handlat om ryggrad. Om att våga stå kvar när det blåser. Om att säga nej när det vore enklare att säga ja. Om att se människan bakom siffrorna och förstå att varje beslut påverkar någon på riktigt.

När jag skrev boken 50 år i entreprenörens tjänst ville jag dela med mig av allt det jag lärt mig – inte bara om företagande, utan om människor. För entreprenörskap handlar i grunden inte om ekonomi. Det handlar om mod, relationer och drömmar. Det handlar om att våga misslyckas och att våga be om hjälp.

Och kanske är det just där min barndom kommer tillbaka. För den där nioåringen som ville göra rätt finns fortfarande kvar i mig. Hon påminner mig om varför jag gör det jag gör. Varför jag fortfarande brinner för att hjälpa företagare att skapa trygghet, struktur och hållbarhet i sina verksamheter.

För i slutändan är det först när vi förstår vår egen resa som vi kan hjälpa andra med deras.

Läs fler sommarkrönikor:

• En generalsekreterares uppväxt – av Per Johansson