"Vilket ansvar har lekmannarevisorer i BRF egentligen?"

Sedan ett antal år tillbaka har kraven på redovisning i svenska bostadsrättsföreningar successivt skärpts. Först med övergång till K-regelverken där de allra flesta föreningar valde K2. Och nu är det K3 med frågor såsom komponentavskrivningar och underhållsplaner som flyttat in i föreningarna.

Utvecklingen har varit logisk. Medlemmar, kreditgivare och andra intressenter behöver bättre information. Framför allt har fokus legat på frågan om avskrivningar vilket har fått mycket plats t.ex. här i Tidningen Balans.

Men medan redovisningen har professionaliserats har en annan fråga hamnat lite i skymundan: Hur ska och bör bostadsrättsföreningar egentligen granskas? Jag anser att både vad och hur i nuvarande revision bör ses över.

I en del bostadsrättsföreningar utförs revisionen av lekmannarevisorer. Det är sannolikt en blandad skara av å ena sidan engagerade och kompetenta personer och å andra sidan personer som nog gör en mer begränsad revisionell insats. Men oavsett är lekmannarevisorer sällan utbildade revisorer. De arbetar i princip ideellt och har normalt inte någon professionell revisionsbakgrund grundad i ISA eller andra revisionsstandarder. Det är denna skara av lekmannarevisorers uppdrag jag anser att lagstiftaren borde se över.

Det är i sig inget problem med lekmannarevisorer. Däremot uppstår ett problem när man börjar fundera över vad de förväntas göra och vilket ansvar de förväntas bära.

I dag innehåller lagstiftningen krav på god revisionssed och professionell skepticism. Det är fullt rimliga krav. Ingen vill ha revisorer som okritiskt accepterar allt de får höra. Men kravet på professionell skepticism gäller bara om revisorn är auktoriserad.

Begreppen god revisionssed och professionell skepticism kommer från en professionell revisionsmiljö. Där har det utvecklats genom standarder, vägledningar och praxis. För en professionell revisor finns det rikligt med stöd för hur begreppen ska omsättas i praktiken.

För lekmannarevisorer som inte har erfarenhet av professionellt revisionsarbete är bilden betydligt mindre tydlig. Visst, kravet på dem är uppenbarligen lägre än för en auktoriserad revisor men mycket klokare än så blir man inte av lagtexten.

Som revisor med lång erfarenhet av revision och granskning av bostadsrättsföreningar borde jag kanske tillhöra den skara som känner sig tryggast i frågan. Ändå är jag inte säker på var gränsen egentligen går för en lekmannarevisors ansvar och uppdrag. Om en erfaren yrkesrevisor har svårt att ge ett tydligt svar är det kanske inte så märkligt om även lekmannarevisorerna själva har svårt att veta vad som förväntas av dem.

När jag för ett antal år sedan ställde frågan till Revisorsinspektionen om vad som utgör god revisionssed för lekmannarevisorer ledde inte det heller till någon större klarhet. Jag har även ställt frågor till det försäkringsbolag som min egen bostadsrättsförening anlitar om vad ansvarsförsäkringen för lekmannarevisorer egentligen innebär. Inte heller här har mina frågor fått något tydligt svar.

Nu invänder någon kanske att detta aldrig har blivit något större rättsligt problem. Det finns ju inte någon flodvåg av domstolsmål mot lekmannarevisorer.

Det är sant.

Men frånvaron av rättsfall bevisar inte att allt fungerar bra. Den visar snarare att frågan sällan har prövats. Att vi inte vet hur domstolarna skulle resonera är inte samma sak som att rättsläget är självklart.

Tvärtom är det ofta just när en fråga aldrig behövt prövas som oklarheter kan leva kvar länge under ytan.

Tänk på den typiska situationen i en mindre förening. En engagerad medlem väljs till revisor och går igenom bokföringen några kvällar om året. Om det flera år senare visar sig att en förskingring pågått under lång tid, var går då gränsen mellan ett rimligt ideellt kontrolluppdrag och en revision som borde ha upptäckt problemet? Svaret är långt ifrån självklart.

Det är också svårt att bortse från den praktiska verkligheten. Om lagstiftaren faktiskt förväntar sig att lekmannarevisorer ska arbeta enligt nästan samma grundläggande principer som professionella revisorer vore det rimligt att säga det tydligare. Om lagstiftaren inte förväntar sig det vore det minst lika värdefullt att få veta vad som i stället krävs.

I dag hamnar frågan i ett slags mellanläge. Ingen verkar på allvar mena att en lekmannarevisor ska agera som ett revisionsföretag. Samtidigt vill ingen riktigt beskriva var gränsen går.

Det finns dessutom en annan fråga som sällan diskuteras. Vad är en rimlig omfattning av revision av bostadsrättsföreningar? Även om utvecklingen skulle gå mot mer professionell revision i bostadsrättsföreningar är det inte självklart att fokus främst bör ligga på redovisning och formell regelefterlevnad. Min erfarenhet är att många av de problem som brukar skapa konflikter i bostadsrättsföreningar inte handlar främst om bokföringen. De handlar om styrning, upphandlingar, beslutsprocesser, intern kontroll och hur styrelsen förvaltar medlemmarnas gemensamma tillgångar. Särskilt underhållsplanen och dess finansiering vållar en del funderingar. Kort sagt sådant som ligger närmare verksamhetsrevision än traditionell finansiell revision. Och då har jag inte glömt bort att vi i Sverige har förvaltningsrevision.

Den kommunala sektorn har sedan länge accepterat att revisionen behöver omfatta både redovisning och verksamhet. Om lagstiftaren bedömer att revisionen i bostadsrättsföreningar bör professionaliseras kan det därför finnas anledning att hämta inspiration därifrån. Inspiration skulle även kunna hämtas från revision av fackförbund där en professionell revisor ofta har ett nära samarbete med förtroendevalda revisorer. Frågan är inte bara om siffrorna är rätt utan också om föreningens resurser hanteras på ett ändamålsenligt och ansvarsfullt sätt. Och om en fullständig verksamhetsrevision är att ta i bör åtminstone omfattningen och uttalandet för förvaltningsrevisionen ses över.

Det är därför hög tid att se över revisionsreglerna för bostadsrättsföreningar. Diskussionen behöver inte handla om att göra varje lekmannarevisor till expert på ISA. Snarare handlar det om att skapa tydligare och mer proportionerliga förväntningar. Vad bör en lekmannarevisor kontrollera? Vilka varningssignaler ska få revisorn att reagera? Hur bör granskningen av underhållsplanen gå till? Och så vidare.

Det är frågor som förtjänar bättre svar än i dag. Lagstiftaren har redan visat handlingskraft genom att modernisera redovisningsreglerna. Det är bra, eller i alla fall halvbra. Men när redovisningen blir mer professionell är det rimligt att också ställa frågan om revisionsreglerna är anpassade till verkligheten.

Och om revisionen ska utvecklas kan det vara värt att även diskutera om framtidens revision i bostadsrättsföreningar främst ska handla om räkenskaper eller om förvaltning och verksamhet borde få än större vikt.

Även om jag inte tycker övergången till K3 för bostadsrättsföreningar innebär ett fullgott redovisningsregelverk kanske nästa steg inte behöver handla om redovisning. Istället står ett justerat revisionsregelverk, särskilt för lekmannarevisorer, högt på min önskelista. Det skulle vara till nytta för föreningar, medlemmar och, så klart, för oss revisorer.

Läs också:

BRF Revision

Relaterade artiklar