“I Finland fattar man beslut snabbare än i Sverige”

Under hösten gör Balans en artikelserie om hur det är att jobba som revisor, redovisnings- eller lönekonsult i ett nordiskt grannland. I del 2 möter vi Jan Langenskiöld från Finland, som arbetat tio år i Stockholm. Läs del 1, om Johanna Blixt i Norge, här.

Jan Langenskiöld är född och uppvuxen i Helsingforsregionen. Efter examen 2012 från Svenska handelshögskolan i Finland, även kallad Hanken, fick han jobb som revisor på EY i Helsingfors. Men efter tre år längtade både han och sambon efter ett utlandsäventyr och började undersöka vilka möjligheter som fanns.

− Vi var först inriktade på att åka någonstans längre söderut, men eftersom vi hade många vänner som hade flyttat till Stockholm kändes det som ett naturligt val. Via en kollegas kollega fick jag en kontakt på EY:s huvudkontor i Stockholm, och de kunde erbjuda mig en anställning, säger Jan Langenskiöld och fortsätter:

− Svenska är mitt modersmål och förstaspråk. Jag lärde mig finska när jag var barn, men hemma talade vi alltid svenska. Rent språkmässigt gick allt därför väldigt smidigt. När vi flyttade var planen aldrig att det skulle bli permanent. Det skulle bara vara ett äventyr under ett år, men så blev det två år och plötsligt hade det gått tio.

Auktoriserad revisor i två länder

2018 blev Jan Langenskiöld auktoriserad revisor i Sverige. Att han bestämde sig för att skriva det svenska revisorsprovet var mer eller mindre en tillfällighet.

− Flera av mina svenska kollegor skulle skriva provet. Jag tänkte att jag hakar på och det gick ju bra. Jag hade inte planerat särskilt noggrant för hur en eventuell återflytt till Finland skulle gå till, utan såg det svenska revisorsprovet som ett bra sätt att höja min kunskapsnivå. När vi senare bestämde oss för att flytta tillbaka behövde jag därför ta reda på vilka krav som gäller för att få arbeta som auktoriserad revisor i Finland.

Det finska revisorsprovet består av två nivåer. Jan Langenskiöld fick gå direkt till den högre nivån, som ger auktorisation, men upplevde att det var oklart vilka lättnader som kunde ges och hur processen för en redan auktoriserad revisor från ett annat EU-land var tänkt att fungera.

− Jag klarade även det finska auktorisationsprovet, så det var inga problem på det sättet. Men, jag upplevde att processen var ganska oklar från myndigheternas sida, sannolikt för att de inte ställts inför någon liknande situation som min tidigare. Det är förstås rimligt att den som ska arbeta som revisor i ett annat land kan landets regler, exempelvis inom skatt, bolagsrätt och redovisning. Samtidigt borde det vara tydligt vilka kompletteringar som krävs och hur tidigare auktorisation och erfarenhet vägs in.

Hur skiljer sig det svenska och det finska revisorsprovet åt?

− Jag skulle säga att de skiljer sig ganska mycket. Det innebär inte att det ena är svårare än det andra, utan snarare att uppläggen är olika. När jag skrev det svenska provet var frågorna tydligt definierade och situationsbaserade. I Finland får man i stället ett omfattande material där man själv ska identifiera felen. Då kan man känna sig lite nervös för att lägga ner mycket tid på något som sedan visar sig inte vara ett fel. Men, det är svårt att jämföra proven rakt av, eftersom både upplägg, antal frågor och poängsättning skiljer sig åt.

Vilka skulle du säga är de största skillnaderna mellan att jobba som revisor i Finland och i Sverige?

− I Sverige finns det större möjligheter att specialisera sig, exempelvis på fastighetsbolag eller banker. Det hänger enligt min uppfattning samman med att den svenska ekonomin är betydligt större, med fler stora bolag inom varje bransch. Därmed finns det fler bolag att revidera för tydligt specialiserade team. I Finland arbetar revisorer ofta bredare, även om det självklart också finns specialister där, särskilt bland mer erfarna revisorer. Jämför man EY-kontoren i Helsingfors och Stockholm finns det många likheter, men också en hel del skillnader. På Stockholmskontoret var verksamheten tydligare uppdelad mellan team som arbetade med olika typer av bolag, och där fanns också fler specialister och fler internationella kollegor.

Om man ser mer till kulturella och kommunikativa skillnader mellan länderna, var det något särskilt du lade märke till?

− I Sverige hade vi fler teamaktiviteter, den klassiska fikan och ett mer uttalat sätt att fungera som team. Sedan är finländarna generellt kanske lite mer tekniska och fokuserar mer på reglerna än på magkänslan. Det är mer rakt: ”så här är det” eller ”så här är det inte”. Jag upplever också att besluten fattas snabbare i Finland. Det kan bero på att organisationen är mindre och att det inte är lika många experter inom varje område som ska konsulteras och tycka till. Eller så fattar man helt enkelt beslut snabbare, jag vet inte.

Finns det kulturella skillnader som kan leda till missförstånd mellan svenskar och finländare?

− En skillnad är att jag var i Sverige så pass länge att de längre tystnader som är helt naturliga under ett finländskt möte kan kännas obekväma för mig. I Finland är det inget konstigt att var och en sitter och funderar på sitt håll i ett möte, men efter mina tio år i Sverige tycker jag att det känns märkligt. Det raka språket är ett annat exempel. Om du i Sverige säger ”Hur tänkte du där?” är det nästan en idiotförklaring, trots att orden låter ganska mjuka. I Finland kan personen i stället lugnt berätta hur den tänkte, eftersom frågan inte uppfattas som kritik.

− En annan skillnad är responsen. I Finland kan man ha ganska neutrala ansiktsuttryck, medan man i Sverige ofta nickar eller ler för att visa att man lyssnar. Som svensk kan man därför sakna den återkopplingen. Jag vet inte om det är typiskt svenskt, men det känns nästan som att ju längre österut man kommer, desto mindre blir den sortens respons.

Vad saknar du mest från åren då du jobbade på EY Sverige?

− Jag saknar Stockholm. Det är en fantastisk stad, och vi byggde ju ändå upp ett liv där och lärde känna många människor. Sedan saknar jag EY Sverige och möjligheten att få arbeta med så många bolag i världsklass. Den svenska ekonomin är mycket större och mer dynamisk än den finländska, med en stor bredd av tillväxtbolag. Det är både inspirerande och utvecklande.

Läs också:

• Johanna Blixt: ”Jag ser mig själv som väldigt norsksvensk”