Fan vad skönt det är att jobba på kontor – sommarkrönika av Antti Niemi

Det var ett jävla kaos. Glas exploderade mot golvet, flaskor rullade genom salongen och passagerarna kastas fram och tillbaka. I ögonvrån såg jag en kvinna klamra sig fast vid en stolpe medan lyxkryssaren Seabourn Legend lutade djupt ner i sjön. Jag höll mig i hårt, knogarna vitnar, jag blundar.

För första gången i mitt liv tänkte jag.

Fan vad skönt det vore att jobba på kontor.

Jag heter Antti J. Niemi och är VD på revisions- och redovisningsbyrån Revideco. I den här sommarkrönikan delar jag med mig av några ögonblicksbilder som påverkade mig till att bli auktoriserad revisor och företagsledare.

Vi hade korsat Atlanten mot Karibien och kommit lite för nära en orkan på väg mot Panamakanalen. Året var 1999 och jag gjorde mitt andra år till sjöss. Jag hade börjat som barpojke och var nu flottans yngsta barchef.

Det hade redan hunnit bli några år av äventyr: befälsutbildning i det militära, FN-tjänst i krigets Bosnien, ett stycke jordenruntresa och ett år i Baskien. Jag hade passerat +80 länder men där, mitt ute på de sju haven, hände något oväntat.

För första gången började ett liv hemma i Sverige kännas lockande.

Förväntningarna var stora i aulan på Handels i Göteborg. Jag sitter bland några hundra studenter när professorn, med ett snett leende säger:

− Av er kommer 4 att bli revisorer.

Alla skrattar. Jag också. Men något fastnar.

Att vara först i släkten med en universitetsexamen tog jag på allvar. På fyra år läste jag en trippel­examen samtidigt som jag jobbade extra. Min näst sista termin blev den mest ambitiösa: tre uppsatser, 55 poäng – nästan ett och ett halvt års studier i dåtidens system.

Och ändå hann jag med en månads vågsurfning i Costa Rica.

Hem kom jag efter ett samtal från mamma. Hon hade hittat en perfekt sommarrestaurang hemma i Motala och undrade om det inte var dags.

Jag mönstrar av i ett soldränkt Buenos Aires, Taubes toner i bakgrunden med en bitterljuv känsla av att ett nytt kapitel i mitt liv precis börjat.

Men det var inte där det började.

Det började med pappa.

Pappa växte upp i en by i de norra delarna av finska Österbotten, som äldste son i en stor lantbruksfamilj. Släkten har varit lantbrukare i generationer. När jag släktforskat hittar jag spår tillbaka till 1400-talet.

Men fram till 60-talet förändrades allt.

Jordbruket mekaniserades. Jobben försvann. Och som många andra tog han sig till Sverige. Botaniska trädgården i Uppsala. Finnskogarna. Svetsjobb på Motala Verkstad. Till slut arbete med hönshus.

Att bygga, driva och tvätta hönshus var något som pappa lärde sig från grunden och snart startade han eget.

Och så var det där med språket.

Som företagare i Sverige så får man många brev på byråkrat-svenska. Det var här jag för första gången kände att jag kunde vara till nytta.

När vi fick de där breven från olika myndigheter så hjälpte jag och min bror till med att läsa, förstå och svara. Utan att jag själv förstod det, lärde jag mig att navigera företagande i Sverige.

Jag är än idag rätt säker på att det inte finns ett skitigare sommarjobb än att tvätta hönshus.

När man tvättar hönshus med högtryckstvätt har skiten en tendens att hitta in överallt. Och då menar jag överallt. Pappa fick ibland skölja av mig och min bror med högtryckstvätten innan vi ens kunde kunna sätta oss i bilen.

Men vi två bröder fick även andra sommarjobb. Som att plocka ägg, bygga och måla.

Under tiden vi drev restaurang brukade vi skoja om att när andra familjer satt sig framför TV:n så skalade vår familj var sin säck potatis. Och pratade om dagen.

Mitt första jobb efter examen var som ekonomiansvarig på en marknad i Hornstull. Bokföring och löner för ett fyrtiotal anställda. Färdigheter jag nödvändigtvis inte besatt i praktiken.

En dag ringer bolagets revisor. Några få kloka frågor in står det klart att hon ser något jag ännu inte förstår. Verksamheten är på väg mot konkurs.

Det var länge sedan jag tänkte på det. Hur saker ibland bara faller på plats. Ungefär samtidigt som det blir tydligt att vi går mot konkurs fick jag ett samtal från en revisionsbyrå jag tidigare sökt till.

Intervju.

På frågan om vart jag såg mig själv om tio år svarade jag, med en iver som kanske vägde tyngre än ödmjukheten:

− Som er VD.

Det tog femton.

Ibland tänker jag att det vi gör på Revideco är samma sak som när jag hjälpte pappa med byråkrat-svenskan. Frågorna idag är fler. Mer komplexa. Men grunden samma sak.

Vi hjälper entreprenörer förstå, navigera och skapar trygghet. Och vi skapar samhällsnytta. Varje dag.

Och kanske var det skrattet där i aulan på Handels. Eller revisorn som på några minuter såg det jag själv missade. Eller så är det helt enkelt så att saker ibland faller på plats.

Det är inte ofta, men när det händer ler jag inombords.

Det kan vara när jag passerar ett hönshus en riktigt varm sommardag. Eller när havet går lite för högt. Eller för den delen när jag ser en oöppnad tio kilos säck potatis.

Då slår det mig:

Fan vad skönt det är att jobba på kontor.

Läs fler sommarkrönikor:

• En generalsekreterares uppväxt – av Per Johansson
• Errare humanum est – av Carina Hedrum
• Hur man äter en elefant och hittar ordningen i siffrorna – av Björn Elfgren
• Enkelheten som präglade våra vardagar – av Ramona Liungman