Hur man äter en elefant och hittar ordningen i siffrorna – sommarkrönika av Björn Elfgren

Sommaren i Värmland har en helt egen rytm. För mig är den oupplösligt förknippad med doften av skog, smaken av jordgubbar och det ständiga sorlet av affärsidéer kring köksbordet på Lakheden, en mil utanför Hagfors. Om någon hade sagt till den där unga killen som sprang runt och sålde popcorn och saft på auktioner, eller som svettades på bärplatsen i Hagfors, att han en dag skulle bygga digitala bokföringssystem och driva revisionsbyrå, hade han nog ryckt på axlarna. Men backar jag bandet ser jag att grunden till allt jag gjort lades precis där. I uppväxten, i relationen till pengar och i den tidiga insikten om vad ekonomi faktiskt handlar om.

Hemma i Hagfors var ekonomi aldrig teoretiska grafer eller tabeller. Det var levande, påtagligt och ständigt närvarande. Min pappa och hans bror drog alltid upp planer. Det diskuterades allt från gråpäron till ett konkurslager med damskor, vid sidan av den ständigt växande handeln med blåbär och lingon. Jag växte upp i en miljö där pengar inte var något man bara fick, utan något man skapade genom drivkraft och företagsamhet.

Mitt i denna entreprenörsyra förändrades allt en majdag 1978. Min pappa valde att lämna oss, och som 12-åring fick jag plötsligt kliva in som en slags extrapappa till mina småsystrar. Det var en tid av stort ansvar och en tidig förlust av den totala tonårsfriheten. Men ur det svåra föddes också en styrka, mycket tack vare min mamma som lät oss växa upp med känslan av att vi klarar allt, även det allra svåraste. Det gav mig en inre kompass: att när kaoset stormar, söker man ordning. Man tar ansvar.

Björn Elfgren, 12 år, tillsammans med sina syskon våren 1978.

Som 15-åring tog jag steget och startade eget: en jordgubbsodling. Året därpå hade jag 20 anställda tonåringar som rensade ogräs. Det blev en brutal men också fantastisk skola. Efter några år när äventyret var över stod jag där med ett lån på 60 000 kronor, en astronomisk summa för en tonåring på 80-talet. Men i stället för att drabbas av panik lärde jag mig mina första grundläggande ekonomiska principer: Man måste våga, man kan lära sig det man inte kan, och det måste helt enkelt komma in mer pengar än det går ut. Och framför allt: inga mer jordgubbar för min del! Genom att jobba ihop pengarna på min farbrors bärplats den hösten kunde jag betala skulden. Jag lovade mig själv att aldrig hamna på minus igen.

Det var nog den inre kompassen som ledde mig till mitt första riktiga jobb på en revisionsbyrå i Hagfors, hos Nils Sundkvist. “Du är för ung egentligen, men du kan ju data”, sa Nisse. Jag hade nämligen lärt mig bokföring på kvällstid på en Luxor ABC 806. Det var tidigt 80-tal och datorer var fortfarande något nytt. En kväll testade jag på eget initiativ att bokföra en kund digitalt. Det gick på halva tiden jämfört med papper och penna. När jag stolt visade Nisse hur mycket tid vi kunde spara, rynkade han pannan och sa att det var fel gjort mot hans instruktion. Men han lade till: “Eftersom du redan gjort det, så får du väl fortsätta”.

Nisse gav mig ett råd som jag burit med mig hela livet: “Det vi gör är inte märkvärdigt, glöm aldrig det”. Han lärde mig att ekonomi handlar om att göra det svåra enkelt och begripligt. Att drömma om att bli revisor kan utifrån låta märkligt. Men för mig handlade det aldrig om att gömma sig bakom komplicerade regelverk. Det handlade om att skapa trygghet och ordning för de människor som vågar satsa på sina drömmar. Siffror är bara verktyg; det är människorna och deras drivkrafter som är det verkligt intressanta.

När jag senare packade väskan för att plugga i Uppsala, egentligen bara för att tjejen jag då var tillsammans med skulle läsa till läkare, visste jag inte att min tid där skulle sträcka sig över åtta år. Jag visste inte heller hur mycket åren på Värmlands Nation, diskplockandet, cocktailbarerna och rollen som ekonomiansvarig 2Q skulle forma mig som ledare. Från att ha varit en försiktig kille i Hagfors till att hålla tal för nationen krävdes det många små steg. Det är som en gammal kollega till mig brukar säga: ”Hur äter man en elefant? Bit för bit.”

Yrkesvalet var kanske inte en spikrak linje, men det var ett naturligt resultat av de bananskal jag halkade på under uppväxten. Relationen till pengar grundades runt det där värmländska köksbordet, insikten om att ekonomi inte är ett nödvändigt ont, utan själva blodomloppet i det mänskliga skapandet.

När jag idag blickar tillbaks, är det med en djup stolthet över ursprunget. För oavsett hur digitaliserad och automatiserad världen har blivit, handlar vårt yrke i botten om samma sak som Nisse lärde mig i Hagfors: att hjälpa företagare att sova gott om natten genom att göra det krångliga enkelt.

Med varma sommarhälsningar, Björn.

Läs fler sommarkrönikor:

• En generalsekreterares uppväxt – av Per Johansson
• Errare humanum est – av Carina Hedrum