Enkelheten som präglade våra vardagar – sommarkrönika av Ramona Liungman

Ibland funderar jag på när man egentligen börjar förstå vad hållbar ekonomi är. Inte som teori eller begrepp, utan genom de val vi gör i vardagen. För mig började det långt innan jag hade ett språk för det.

Jag var barn när Nicolae Ceausescu störtades 1989. Det Rumänien jag växte upp i präglades av stora omvälvningar, både politiskt och ekonomiskt. Men som barn är det inte systemen man reagerar på, utan stämningarna. Hur de vuxna omkring en agerar i en osäker vardag. Hur det som verkar stabilt plötsligt kan skifta, utan att man själv har kontroll.

För mig började tryggheten i siffrorna hemma i köket. Under de långa vintrarna vid Svarta Havet, där tiden fick en annan rytm. Doft och värme från mammas mat som alltid stod i centrum, och en självklar känsla av omsorg skapade trygghet för oss barn. Pappa som satt vid bordet, ibland med en cigarett, ibland med sitt munspel. Ofta tillsammans med matematikprofessorn, pappas nära vän, som spelade på sin gitarr.

Det var där vid köksbordet jag passade på att ställa alla mina frågor. Jag minns hur jag kom med boken i handen, sökte bekräftelse i det skrivna ordet. Men svaret jag fick var alltid detsamma: Lämna kvar boken i ditt rum när du ställer din fråga. Matematik och kunskap ska sitta i huvudet, inte i boken.

I efterhand förstår jag att den enkelhet som präglade våra vardagar gav mig något som jag nu som vuxen finner ovärderligt: tid, tid att läsa. Jag läste allt jag kom över. Klassiker som cirkulerade mellan grannarna, böcker som nästan smugglades från hand till hand. Jag läste i skenet från levande ljus eller en gaslampa. Och allra helst under täcket i ljuset från en ficklampa, så att pappa inte skulle märka att jag varit vaken hela natten för att läsa färdigt min bok.

Att tiden fanns berodde inte bara på ett lugn i hemmet, utan också på ett utanförskap. Pappa vägrade gå med i kommunistpartiet vilket gjorde att vi inte var särskilt populära. Det innebar många begränsningar, men det gav också utrymme att vända sig inåt, till böckerna och tankarna. Det som gick att förstå på egen hand.

När jag några år senare kom till Sverige blev kontrasten mot min uppväxt tydlig. Här finns en annan vardagslogik. Ekonomiska samband som går att följa och lita på och en del av det som tidigare varit otydligt fick struktur och förklaringar.

Det var också då jag på allvar började förhålla mig till siffror som ett språk. Inte som något abstrakt, utan som ett sätt för mig att förstå hur ett samhälle är uppbyggt och hur jag själv kunde hitta min plats i det. Jag lärde mig svenska genom böcker och lexikon, ord för ord. Hittade en utbildning inom ekonomi. Siffrorna blev då något mer stabilt att luta sig mot när språket ännu inte räckte till. De krävde inte perfekta formuleringar, bara en förståelse för samband.

Senare i livet har jag också kunnat konstatera att det finns ett samband mellan min uppväxt och mitt intresse för hållbarhet. När jag var barn fanns inte samma kemikalier som i dag sprids över åkrar och vingårdar. Hemma var det enkla redskap som användes på vinfälten och djurens gödsel som gjorde marken bördig. På marknaden köpte vi närodlade, solmogna tomater plockade samma dag. Fisk fångade vi tillsammans med pappa, ute på havet i en pytteliten båt. Allt lagades från grunden och vi lade in grönsaker för att spara till vintern. Det var en tid utan importerade livsmedel.

Återvinning var inte ett begrepp utan en självklarhet. Man fick tillbaka lika många mjölk- eller yoghurtflaskor i glas som man lämnade in. Kretsloppet var konkret och påtagligt, en del av vardagen snarare än ett aktivt ställningstagande.

Och även om den tiden rymmer mycket som var svårt och begränsande finns i allt en tacksamhet: för föräldrar som, med små medel skapade något som visade sig vara större än omständigheterna. Ett lugn och en trygghet i det enkla. En förståelse för vad som verkligen betyder något.

Det är en tillit som inte byggs av överflöd utan av närvaro. Och kanske är det just därifrån min dragning till både siffror och hållbarhet kommer. Ur en vana att se samband, värdera det som finns och att förstå att det som håller över tid ofta inte är det mest komplicerade, utan det mest grundläggande.

Läs fler sommarkrönikor:

• En generalsekreterares uppväxt – av Per Johansson
• Errare humanum est – av Carina Hedrum
• Hur man äter en elefant och hittar ordningen i siffrorna – av Björn Elfgren