Revisionen behöver bättre balans – vad driver egentligen kvalitet?

Revisionen blir alltmer spårbar – men frågan är om den därmed också blir bättre. När fokus läggs tungt på mallar och checklistor riskerar omdöme och kritiska frågor att få mindre utrymme. Då kan det bli svårare att fånga de risker som faktiskt betyder mest. Särskilt i större och mer komplexa organisationer blir dessa frågor tydliga, även om många av dem är relevanta för branschen i stort.

Revisionen riskerar att bli tryggare på papperet utan att bli starkare i praktiken. När kvalitet likställs med mallar, checklistor och spårbar dokumentation kan något viktigt hamna i skymundan: förmågan att identifiera det väsentliga felet, ställa den obekväma frågan och stå för en professionell bedömning. Den utvecklingen förtjänar en öppen diskussion, inte minst eftersom ambitionen bakom många av arbetssätten ofta är god.

Problemet känns igen i många delar av revisionssystemet. När arbetssätt formas för att vara spårbara och granskningsbara riskerar dokumentation och formalia att få större tyngd än den professionella bedömning som ytterst ska bära revisionen. Det betyder inte att dokumentation saknar värde, men att balansen mellan kontrollerbarhet och faktisk kvalitet behöver diskuteras mer öppet.

Utvecklingen är inte svår att förstå. Reglering, tillsyn, standarder och byråernas egna kvalitetskontroller påverkar vilka arbetssätt som premieras. När fokus ligger på detaljer, spårbarhet och möjlighet att visa upp processen i efterhand svarar verksamheter naturligt med fler kontrollpunkter och mer dokumentation. Just därför behöver diskussionen om kvalitet handla både om beteenden och om de incitament som driver fram dem.

Samma spänning syns också internationellt. I USA moderniserar PCAOB sitt kvalitetsregelverk genom QC 1000 med ett mer riskbaserat synsätt. Men när införandet visade sig svårt i praktiken sköts ikraftträdandet upp till den 15 december 2026. Det är i sig talande: även när ambitionen är att stärka kvaliteten kan komplexiteten snabbt bli så hög att nya krav riskerar att skapa mer administration än bättre revision. För svenska förhållanden är lärdomen kanske inte att dra enkla paralleller, utan att uppmärksamma hur viktigt det är att kvalitetsstyrning utformas så att den stödjer professionellt omdöme och riskfokus – inte tränger undan det.

Mot den bakgrunden finns det skäl att flytta fokus något: från ”har vi gjort rätt steg?” till ”minskade vi rätt risk?”. Det handlar inte om svagare kontroll, utan om att låta kvalitetsarbetet styras mer av vad som faktiskt stärker revisionen. Det kräver ett tydligare ansvarstagande i tre lägen:

• Vid planeringen: våga välja bort sådant som inte är riskdrivet, även om det är ”standard” eller ser bra ut i efterhand.
• Under arbetet: lägg mer kraft på handledning och kritiska samtal nära bevisen – inte på att i efterhand polera dokumentationen.
• Efteråt: byt ut kosmetiska åtgärdsplaner mot faktiska förändringar i metodik, utbildning och bemanning där bristerna verkligen uppstod

En naturlig invändning är att fler kontroller behövs för att säkerställa kvaliteten. Det stämmer – men bara om kontrollerna fångar det som faktiskt spelar roll. När AI och nya arbetssätt förändrar hur revision planeras, granskas och bedöms behöver också synen på kvalitet utvecklas. Frågan är inte bara hur väl processen följs, utan om arbetssätten faktiskt leder till skarpare analyser, bättre bedömningar och större relevans i revisionen.

Kvalitet i revision syns i praktiken: när en medarbetare vågar säga ”jag förstår inte”, när en ansvarig revisor tar den obekväma diskussionen med kunden och när ledningen prioriterar tid där granskningen gör verklig skillnad. Där måste också diskussionen om kvalitet börja.

Om branschen vill stärka kvaliteten är nästa steg därför inte bara mer fokus på dokumentation, utan att pröva vilka arbetssätt som faktiskt förbättrar riskfångst, bedömningar och relevans i revisionen. Det kräver också en öppnare diskussion om de drivkrafter som formar beteenden i praktiken. Just därför finns det skäl att föra en mer konstruktiv dialog mellan bransch och tillsyn om vad som faktiskt driver kvalitet i revisionen – och hur styrningen kan stödja professionellt omdöme, relevans och riskfokus.

 

Läs också:

•