Reparation av lyxbil skrevs på företaget – konsulten riskerar fängelse

Cykeln står i sitt ställ på en lugn innergård på Östermalm i Stockholm, mellan grönska som vuxit upp längs räcket. Stefan Falk, som egentligen heter någonting annat, har cyklat till jobbet med ryggsäcken på axeln i snart fyra decennier, i ur och skur. På kontoret har bokslut, deklarationer, momsfrågor, årsredovisningar, sena underlag och företagare som behöver svar snabbt fortsatt att vänta.

På kontoret finns fem anställda, omkring 350 klienter och en pappershög som inte verkar ha förstått poängen med digitalisering. På väggarna hänger minnen från ett långt yrkesliv. På skrivbordet ligger dagens arbete.

Stefan har nyligen förlängt hyreskontraktet med tre år. Pension är inte ett ord han tycker om, och han räknar med att vara kvar vid skrivbordet ett bra tag till.

Det var åtminstone planen ända till en eftermiddag i april då Ekobrottsmyndigheten ringde.

Beskedet kom först som en kallelse att vittna. Han fick en tid: klockan ett på måndagen. Inte mycket mer. Inte vilken klient det gällde, inte vad saken rörde, inte varför just han skulle dit.

Några dagar senare ringde Ekobrottsmyndigheten igen. Förutsättningarna hade ändrats. Stefan skulle inte längre höras som vittne. Han kallades till förhör som misstänkt för grovt bokföringsbrott. Ville han ordna en egen advokat, eller skulle myndigheten göra det åt honom?

– Jag sa att jag nog hellre ville ha en egen advokat, säger han.

När samtalet var slut satt han kvar med tre frågor: vilken klient gällde det, vad innebar misstanken och vad kunde straffet bli? Med omkring 350 klienter fanns det många möjliga svar. Han ringde den advokat han brukade anlita i obeståndsfrågor och personalärenden. Advokaten hänvisade honom vidare till en kollega med erfarenhet av den här typen av mål, och förhöret hos Ekobrottsmyndigheten sköts fram en vecka.

Veckan fram till förhöret blev en övning i ovisshet.

– Det var svårt med koncentrationen. Och så blev det diskussioner med mina anställda, som eventuellt också kunde bli involverade om det gällde någon av deras kunder. Jag visste ju ingenting, så det blev mycket spekulerande.

Han ringde några klienter. Frågan måste kunna ställas utan att själv väcka mer oro än nödvändigt.

– Jag frågade om de hade fått någon förfrågan från EBM eller Skatteverket. Jag blev ju tvungen att nämna att jag varit i kontakt med EBM, men utan detaljer.

Ingen hade hört något. Till slut fastnade han för en av sina äldsta klienter, en man han haft kontakt med i nästan 40 år. De hade ett skattemål i förvaltningsrätten, och även om saken inte var avgjord var det den enda pusselbit som passade.

När Stefan veckan därpå kom till Ekobrottsmyndigheten med sin nya advokat visade det sig att han hade gissat rätt.

– Jag var fortfarande förvånad över att det rörde sig om grovt bokföringsbrott. Vi hade ju bara haft en öppen dialog med Skatteverket om några frågetecken i bokföringen. Enligt mig inget som borde rubriceras som grovt.

Sakfrågan handlade om en Ferrari. Klienten hade köpt bilen privat för 4,5 miljoner kronor, krockat med den och inte haft råd att rusta upp den privat. I stället sålde han in den till sitt bolag, vars verksamhet bland annat rörde ljud och musik vid bröllop där exklusiva bilar enligt Stefan ingick i upplägget. Bolaget skulle reparera bilen och använda den. Reparationen tog ett par år. När bilen var färdig i maj 2024 fanns tre reparationsfakturor. I bokföringen, som Stefan ansvarade för, hade de två första tagits upp som kostnad i bolaget och blivit avdragsgilla. Slutfakturan bokades däremot mot balansräkningen – det var först då bilens reparerade marknadsvärde gick att bedöma. Bolaget saknade revisor under de aktuella åren. I dag granskas det av en auktoriserad revisor.

Stefan hade varit hos Ekobrottsmyndigheten tidigare, då tillsammans med klienter. Den här gången satt han där själv. Han minns förhöret som repetitivt. Frågorna återkom, resonemangen vändes. Själv försökte han ringa in kärnfrågan med liknelser: mark som förädlas med ett hus, en trasig dator som får en ny hårddisk. När är något fortfarande en reparation, och när blir det en investering som ska läggas till tillgångens värde?

För Stefan blev den praktiska gränsen aldrig tydlig. Om det avgörande var att reparationskostnaderna var mycket stora, ville han veta var den gränsen i så fall gick.

– Var står det vilken beloppsgränsen ska vara?

Onsdagen före Kristi himmelfärd lämnade Stefan Ekobrottsmyndigheten utan några tydliga besked. Utredningen skulle fortsätta, men mer än så fick han inte veta. Framför sig hade han en långhelg som inte blev särskilt ledig.

På kvällen ringde han runt i familjen: barnen, sin fru och sina två bröder, som är verksamma inom samma område.

– Det var nog mest för min egen skull. Vi har en nära relation, och jag ville att de skulle veta vad som hade hänt. Jag behövde prata igenom det med dem.

Efter helgen skickade Stefan frågan till Bokföringsnämnden, expertinstansen för principiella redovisningsfrågor. Svaret gav honom inte rätt, men inte heller någon enkel bakläxa.

– De tyckte själva att det var en väldigt svår fråga.

Som Stefan återger beskedet borde fakturorna ha lagts på balansräkningen och bilen därefter värderats. Då hade kostnaden inte dragits av direkt, utan i stället kunnat leda till en nedskrivning och en senare justering av värdet.

– Jag förstår nu hur jag hade gjort, men det är bra lätt att vara efterklok. I första läget visste man ju inte ens att de kunde reparera den till en bil värd sex miljoner kronor igen. Det var inte alls säkert.

Att bokföringen kan ha blivit fel accepterar han. Det han inte accepterar är misstanken om grovt bokföringsbrott.

– Det handlar nog mycket om reparationsbeloppen, men också en påstådd avsikt. Och det är där jag inte hänger med, för jag tjänar ju inte en krona på att göra det här för min kund.

Det är möjligt att sammanfatta hela berättelsen i två ord: svårt – och grovt.

Bokföringsnämnden kallar frågan svår. Åklagaren kallar misstanken grov. Mellan de två orden försöker Stefan Falk fortsätta sköta sina klienter.

Stefan Falk söker inte medlidande. Han är för krass för det, för van vid siffror och för ovan vid att göra dramatik av sina egna bekymmer. Men väntan märks i arbetet.

– Det ligger inte som en våt matta. Jag kan fortfarande fokusera på att ta mig framåt. Men effektiviteten är märkbart sämre. Ska jag debitera mina kunder 1 700 kronor i timmen ska jag göra det effektivt. Mina tankar är inte fullt fokuserade. Jobbet tar längre tid, och jag vill inte att det ska drabba dem.

Ett brottmål är juridik. För en redovisningskonsult handlar det också om förtroende. Kunderna lämnar över sina siffror, sina bekymmer och ibland sina tillkortakommanden. Den som ska reda ut andras oreda bör helst inte själv förknippas med grovt bokföringsbrott.

Därför berättar han inte för alla.

– Det är ett fåtal kunder som jag har stort förtroende för. Definitivt inte för alla, för då kan de börja tvivla: hur sköter du min bokföring egentligen?

Stefan är inte auktoriserad redovisningskonsult och inte medlem i FAR eller Srf konsulterna. Titeln redovisningskonsult är inte skyddad i Sverige; vem som helst kan använda den. Det finns därför ingen organisation som naturligt träder fram och frågar hur han har det, men inte heller någon disciplinnämnd som kallar honom.

Det kan låta ensamt. Själv beskriver han det mer praktiskt. Han har familjen, advokaterna, en advokatvän som hör av sig då och då, anställda som märker när han är i andra tankar – och klienten i Ferrariärendet, som ringer nästan varje dag.

– Han är inte så orolig. Jag tog på mig mycket på förhöret. Han har ju inte en aning om vad en avskrivning är. Därför tycker jag att han borde riskera ett mildare straff. Han har egentligen inte gjort något. Men han är lagligt lättare att rättsföra.

Själv håller Stefan fast vid sin linje. Han vill inte ge åklagaren en avsikt han inte tycker fanns.

– Det handlar om att jag inte vill erkänna en skuld jag inte anser att jag har.

Han har läst på om straffskalan, men säger att det inte är någon rolig läsning. Ännu mer svårbegripligt är tanken på ett rådgivningsförbud.

– Hur ska man då undgå att ge råd?

Frågan är nästan komisk om den inte vore så allvarlig. Stefan Falks yrke består till stor del av att ge råd. En anställd sticker in huvudet och frågar hur en transaktion ska hanteras. En klient undrar vad som gäller i en affär. Någon har köpt, sålt, kvittat, fakturerat, glömt eller missförstått.

– Jag funkar som mina anställdas uppslagsverk. Det dyker hela tiden upp frågor.

Han beskriver sig själv som krass och hårdhudad, någon som kan stänga av. Han jämför det med flygrädsla: sitter man ändå på planet finns det inget att göra.

Däremot hotar brottsmisstanken hans arbete, hans rykte och hans frihet. Men han placerar den inte över allt annat. Den är inte privat på samma sätt som en separation. Den är en katastrof i kalendern, i pärmarna och i möjligheten att debitera utan att tankarna vandrar.

Just nu lever Stefan i väntan. Skattemålet ligger i förvaltningsrätten, brottsmisstanken hos Ekobrottsmyndigheten och åklagaren. Till hösten kan det bli huvudförhandling. Eller så ändrar åklagaren sig. Det senare är Stefans bästa scenario.

– Det vore skönt att få det klart och överstökat, men det lär ju inte ske nu i semestertider.

Han säger att han har lärt sig saker: att vara mer försiktig med vilka kunder han tar, mer vaksam på hur mycket han lyssnar på klientens egen beskrivning och tydligare med att sådant som görs på byrån kan landa på hans skrivbord även när han inte gjort det själv.

– Jag vill inte gå i pension. Det har jag ingen lust med.

Han har nyss skrivit på för tre år till på lokalen där cykeln står varje morgon. De anställda fortsätter att fråga, klienterna fortsätter att ringa, pappershögen fortsätter att växa.

Och om åklagaren drar tillbaka misstanken?

Stefan Falk skrattar till.

– Då blir det att fira med champagne, troligen en flaska Charles Heidsieck Brut Réserve.

Tills dess cyklar han till kontoret. Med ryggsäcken på.

Från misstanke till (eventuell) dom

Förundersökning: Brottsutredningen pågår. En person kan kallas som vittne och senare omkvalificeras till misstänkt om utredningsläget förändras. Material är som regel sekretessbelagt.

Åtal eller nedläggning: Åklagaren beslutar om bevisningen räcker. Väcks åtal blir förundersökningen i regel offentlig. Läggs förundersökningen ned händer inget mer om inte ny bevisning dyker upp.

Huvudförhandling och dom: Tingsrätten prövar åtalet och meddelar fällande eller frikännande dom. Tre veckor att överklaga till hovrätten.

Två spår parallellt: Brottmål prövas i de allmänna domstolarna. Skattemål hanteras i förvaltningsrätten. För en redovisningskonsult under utredning kan båda processerna pågå samtidigt – med olika utgång.