I en stor familj finns alltid någon som kan rädda dig – sommarkrönika av Nisha Besara

Hur var det med pengar under min uppväxt? Jag får frågan och försöker tänka efter hur vi hade det i min familj i 1980-talets Sverige.

Vi kom till Sverige just 1980, när jag bara var ett år gammal, och det säger sig självt att en nyanländ familj – då med två barn – inte har det fett. Mina föräldrar validerade och vidareutbildade sig och återupptog sina yrken från deras ursprungsländer: läkare och lärare. Och trots att de båda var akademiker, var det långt ifrån ett överflöd vi levde i. Men jag minns inte heller att jag någonsin kände mig fattig.

Så svaret på frågan om hur det var med pengar under min uppväxt är: Ungefär som de flesta andra hade det då! Det vill säga, gnetigt men inte fattigt, sparsamt men inte snålt. På 1980-talet var vanliga familjer i Sverige inte lika rika som vi är idag och saker som jag tror att dagens barn tar för givna var en otrolig lyx då: gå på restaurang, resa utomlands, shoppa i tid och otid. Köpkraften var helt enkelt en annan för en stor del av befolkningen.

I min familj tog vi bilen ner till kontinenten ett par somrar och hälsade på vänner och bekanta som vi kunde bo hos. Vi kunde gå på Skansen ibland när vi själva hade gäster från utlandet (med matsäck och termos såklart, allt annat var otänkbart). Det var så det var på den tiden. Och jag hörde aldrig något klagande om pengar i min omgivning. Jag tror att det beror på en inneboende och annorlunda relation till pengar som finns i min släkt jämfört med hur jag tyckte att det var hos exempelvis klasskompisar, nämligen att det alltid löser sig. Det kan finnas stress, absolut, men skyddsnätet i form av en stor familj är så stort att det alltid finns någon som kan rädda en om man hamnar i tillfällig nöd. Vi delar med oss till varandra och finns där när det behövs.

Jag minns tydligt lyckan hos mina föräldrar, när de efter ett decennium i Sverige och med extra hjälp av farfar, kunde köpa en villa! Farfar kom till Europa som arbetskraftsinvandrare långt före oss och hade gnetat i olika arbetaryrken i hela sitt liv. Jag kan tänka mig att även han kände lycka över att kunna bidra till att hans son – nu med fyra barn – kunde köpa ett hus. Farfar tog hand om trädgården som om det var ett av sina egna barn fram till sin död.

Jag försöker förstå hur min uppväxt har format min relation till pengar och om jag har en sund relation till pengar. Eller harmonisk. Eller ansträngd. Eller rentav stressad? Men jag kommer inte fram till något glasklart svar, utan inser att det har böljat genom livet beroende på hur det har sett ut med jobb och familj. Men en sak vet jag: Jag började spara redan som 15-åring. I 1990-talets Sverige var det ekonomisk kris, min mamma blev uppsagd från sitt lärarjobb och där satt vi i en nyköpt villa. Mitt studiebidrag när jag gick på gymnasiet sänktes från 750 kronor till 640 kronor i månaden, mig veterligen har det varken hänt före eller efter det. Ändock lade jag undan pengar och började så småningom jobba extra och unnade mig dyra skor och jeans som det var otänkbart att be mina föräldrar om.

Och väldigt tidigt i mitt vuxna liv efter studier blev jag relativt högavlönad, vilket såklart har skänkt en sorts inre frid. Parat med den grundmurade känslan av trygghet som jag fick med mig hemifrån och från min uppväxt, så tror jag att jag ändå landar i att min relation till pengar är … stabil och ansvarsfull.

Så min resa till det här yrket kommer från de egenskaperna hos mig: viljan att ta ansvar, strävan efter att ha ordning, ambitionen att tänka långsiktigt kring sin egen trygghet. Och framför allt: Att ha koll! Det är allt detta jag vill ge till de småföretagare som väljer att jobba med mig – ett försök till att dela med mig av känslan av trygghet kring pengar.

Läs fler sommarkrönikor: