I den arbetsrättsliga gig-ekonomin kan det ligga en problematik kring vem som är arbetsgivare? Är det egenanställningsföretaget, eller det företaget som förser arbetstagaren med arbetsuppgifter, arbetskläder etcetera som är arbetsgivaren? Arbetsdomstolen har i AD 2022 nr 45 gett svar på den frågan.
Gigarbete kännetecknas ofta av att det är en form av trepartsavtal. Förenklat kan man förklara det som, applicerat på Arbetsdomstolens senaste avgörande, att uppgiftsbaserat arbete (till exempel att köra ut mat) förmedlas genom att utförare (gigarbetare tillika mopedbud) och beställare (kund tillika Foodora) möts på en digital plattform (Roadrunner).

I AD 2022 nr 45 handlade det om ett cykelbud som inledningsvis haft en tidsbegränsad anställning hos Foodora, ett budföretag som erbjuder hemleverans av restaurangmat och andra varor. När cykelbudet bad om att få köra ut buden med moped i stället för med cykel, blev han av Foodora hänvisad till företaget, Pay Salary Sverige AB (”Pay Salary”). Pay Salary har som verksamhetsändamål löneadministration och därmed förenlig verksamhet, dvs. en form av löneadministrationsbolag.

Cykelbudet skrev under ett avtal om intermittent anställning med Pay Salary och arbetade därefter på som vanligt för Foodora. Det vill säga han hade samma kläder från Foodora som tidigare, han hade samma inloggning till Foodoras app Roadrunner i vilken han erhöll sina arbetspass, han hade samma lön som tidigare dock att den nu betalades ut från Pay Salary, och han hade kontakt med samma människor på Foodora som tidigare. Någon kontakt med Pay Salary uppger cykelbudet att han aldrig hade, vare sig vid ingåendet av anställningsavtalet eller därefter. Anställningsavtalet som ingåtts hade, enligt uppgift, förmedlats via Foodora.

Efter 23 månader stängde Foodora av cykelbudet från appen Roadrunner och cykelbudet kunde följaktligen inte utföra något mer arbete. Tvistefrågan som kom att prövas av Arbetsdomstolen var huruvida cykelbudet vid tillfället när han stängdes av från Foodoras app Roadrunner var anställd av Foodora, eller om han då var anställd hos Pay Salary och endast uthyrd till Foodora? Förenklat – vem var cykelbudets arbetsgivare?

Arbetsdomstolen konstaterar i sina domskäl att syftet med lagen (2012:854) om uthyrning av arbetstagare (uthyrningslagen) bland annat är att erkänna bemanningsföretag som arbetsgivare, och begränsningar av eller förbud mot anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag bara får motiveras av vissa angivna intressen. Det vill säga arbetsgivaren är bemanningsföretaget i den situationen att arbetstagare är anställda av bemanningsföretag i syfte att hyras ut till kundföretag för arbete under kundföretagets kontroll och ledning. Arbetsdomstolen konstaterar därvid att lagstiftningen erkänner bemanningsföretaget som enda arbetsgivare.

Arbetsdomstolen konstaterar också att det inte finns några hinder i uthyrningslagen för att arbetstagare som tidigare varit anställda hos en arbetsgivare och som direkt därefter arbetar för samma företag som de tidigare varit anställda hos men nu som inhyrd. Dvs. den omständigheten att arbetstagaren tidigare varit anställd hos företaget innebär inte att det företaget därmed ska anses som arbetsgivare när arbetstagaren hyrs in till företaget från ett annat företag.
Arbetsdomstolens resonemang leder följaktligen till konstaterandet att cykelbudets arbetsgivare vid tidpunkten då cykelbudet stängdes av från Foodoras app Roadrunner var Pay Salary och inte Foodora.

Även om man kan hålla med Arbetsdomstolen i dess resonemang och slutsats om vem som är arbetsgivare vid en rent juridisk och semantisk bedömning, innebär bedömningen att det nu är klarlagt att arbetsgivar- och arbetsmiljöansvaret därmed åvilar, i det aktuella fallet, det löneadministrerande bolaget. Frågan är om egenanställningsföretagen som vuxit fram i kölvattnet av förekomsten av gigarbete räknat med detta ansvar?