Vad kan vi lära oss av haveriet med CSRD, ESRS och Omnibus?

I min skrev jag om att vi har begränsad kunskap huruvida hållbarhetsupplysningar, såsom de krävs i CSRD och ESRS, verkligen leder till uppfyllande av politiska målsättningar om hållbarhet. Sedan dess har onekligen en del hänt.

I efterhand måste processen med framtagandet av CSRD, ESRS och det i februari 2025 av EU-kommissionen presenterade Omnibus-paketet ses som ett regleringsmässigt haveri. Först har man väldigt bråttom att anta CSRD. Sedan ska ESRS produceras. Då ger man det uppdraget till EFRAG, en organisation som aldrig tidigare agerat som normsättare. Allt ska ske väldigt snabbt, så EFRAG får inte mycket tid på sig. Även tiden för intressenter att kommentera utkast till ESRS begränsas kraftigt. Det fanns ingen tid för eftertanke någonstans i processen.

Under hösten 2024 ändras den politiska diskussionen inom EU, från fokus på miljömässig och social hållbarhet till ekonomisk hållbarhet, det vill säga EU:s konkurrenskraft. Man började oroa sig för den trendmässigt högre tillväxten i USA och Kina i jämförelse med EU. Det hjälper ju knappast näringslivets konkurrenskraft att det ställs regleringsmässigt kostsamma krav med oklar nytta. Svaret på det ändrade politiska fokuset blev Omnibus-paketet.

Omnibus innehåller flera delar och berör flera EU-direktiv, men jag fokuserar här på CSRD och kraven på upplysningar om hållbarhet. Allt är inte klart ännu, men i princip innebär Omnibus att vissa krav skjuts fram i tiden och antalet företag som omfattas av kraven minskar. Och, stackars EFRAG får återigen ett uppdrag att fram nya versioner av ESRS under stark tidspress. Denna gång handlar det om att reducera ESRS. Återigen kommer tiden för intressenter att kommentera utkast till ESRS att bli i det närmaste obefintlig.

Det ursprungliga införandet av höga krav följt av delvis tillbakadragande av regleringen är mycket olyckligt. Det är kostsamt och ineffektivt. Länderna inom EU satte i gång processer för att implementera CSRD i sina lagstiftningar, vilket nu måste ändras. Men, framför allt har näringslivet samt revisions- och rådgivningsbranschen satsat stora resurser, som nu har en delvis oklar nytta. Det är detta slöseri med resurser som jag hävdar är ett haveri.

I Sverige finns en statlig Haverikommission. Dess uppgift är att lära av olyckor så att de kan undvikas i framtiden. Det är en bra princip. Vad kan vi då lära oss av haveriet med CSRD, ESRS och Omnibus? Den viktigaste lärdomen är att när alla tycker lika blir det inte bra policy eller reglering, utan då tenderar resultatet att gå alldeles för långt i den riktning som alla förespråkar.

Under processen med framtagandet av CSRD och ESRS drev alla på i samma riktning. Politiker talade sig varma för upplysningar om hållbarhet och det privata näringslivet höll med. Media, som kan förväntas ställa kritiska frågor, drev också på för ökat hållbarhetsfokus. Tyvärr kan vi konstatera att även den instans som verkligen borde ha ifrågasatt utvecklingen, universiteten, snarare drev på utvecklingen i samma riktning som alla andra. Detta trots att grunden för forskning är det ständiga ifrågasättandet och att Högskoleförordningen anger att universiteten ska lära studenter att ”att kritiskt diskutera företeelser, frågeställningar och situationer”.

Vi måste vara öppna för en fri diskussion, även när det gäller det som anses vara ”det goda”. Verkligheten kan inte vara så binär att om man vill diskutera hur mål uppnås på ett effektivt sätt klassificeras man som klimatförnekare eller något annat suspekt. Lyckas vi med att uppnå ett öppet debattklimat kommer vi i framtiden att få mer balanserade regleringar, och har lärt oss något av de senaste årens haveri. Det här är inte slutet för hållbarhetsrapportering, Men, förhoppningsvis är det början på rimlig och effektiv rapportering med en tydlig koppling till de mål rapporteringen ska bidra till att uppfylla.

Läs fler av Jan Martons krönikor: