Tillbaka till revision – men inte som förr

Vi spenderar ofantligt stor mängd tid av våra liv på vår arbetsplats. Om vi trivs med det vi gör tänker vi inte särskilt mycket mer på det än så. Vi vaknar på morgonen, tar oss igenom dagen, som kan variera mellan bättre och sämre, och repeterar nästa dag igen. Dag ut och dag in. Det är först när vi inte riktigt trivs som vi börjar känna oss frustrerade och längta efter förändring. Orsaken till att vi inte trivs kan bero på en mängd olika saker som ibland kanske inte ens har med arbetsplatsen i sig att göra.

Jag har alltid varit en person som älskat att arbeta. Mitt jobb har gett mig mening och syfte samtidigt som jag haft grundinställningen att ett jobb är en lön, och det är egentligen ingenting mer än ett nödvändigt ont. Något vi alla måste göra för att leva i dagens samhälle – och ska jag nu spendera en tredjedel av mitt dygn på en arbetsplats – då ska jag spendera min tid på något jag tycker är givande så att jag orkar göra samma sak dag ut och dag in, ett helt arbetsliv. 

Om du känner igen mitt namn och har läst någonting jag skrivit förut tror jag att du vet att jag älskade att arbeta med revision. Jag tror knappast att det gått obemärkt förbi hur mycket jag brann för mitt jobb. Men utan att riktigt märka det själv så brann jag för mycket. Revisionsyrket är perfekt designat för tävlingsinriktade människor likt mig själv och systemet är exemplariskt uppbyggt för den som är hungrig och vill klättra. Först var jag inte en sådan person, men någonstans längs vägen omvandlades jag och rycktes med. Jag var för uppslukad av mitt jobb. Spenderade för många timmar på mitt arbete. Tog på mig för många roliga arbetsuppgifter så ingenting kändes roligt till slut. Jag ställde så höga krav på mig själv att vad jag än tog mig för kändes som ett misslyckande. Ändå var det ingenting av det som fick mig att lämna branschen. Trots att många av mina kollegor uttryckte oro för min hälsa och mitt välmående var det aldrig för min egen skull som jag till slut kastade in handduken förra året, det var istället min dotter som fick mig att inse att jag behövde frigöra mer tid för min familj. 

Valet föll på att testa något gammalt men ändå nytt; redovisning, vilket jag arbetat med tidigare, men nu på ett företag, vilket var nytt för mig. Och jag var taggad på denna nystart, redo för förändring och kastade mig in på min nya arbetsplats med full kraft. Jag återupptäckte sociala delar av mig själv som sedan länge varit bortglömda. Där, någonstans bortglömd under en kavaj fanns en glad, positiv, energisk kvinna som jag inte sett till på länge. Undangömd bakom lager av övertidstimmar och sin dator fanns en person med drömmar, vänner och intressen. Och ett liv som glömts bort att leva. 

Arbetsdagarna blev däremot inte som tänkt. Fartfyllda dagar med kundbesök, samtal, olika sammansättningar av team och företag att granska byttes ut mot ett stillasittande arbete vid en och samma skärm med en och samma typ av företag. En känsla av att inte fylla något riktigt syfte eller funktion började äta upp mig och sänka min motivation. Känslan av att inte vara särskilt duktig eller intresserad av mitt jobb gjorde inte saken bättre. Jag drog mig från att gå till jobbet på morgonen och längtade därifrån redan efter lunch. Jag som alltid sett mina arbetsdagar som någonting som fyller mig med energi insåg hur mycket arbetet dränerade mig, men att gå tillbaka till revision kändes länge tveksamt och rent av jobbigt. Jag kände mig rädd för att återigen ryckas med och slukas upp av jobbet. Återigen bli den person som jag nu lämnat bakom mig. Så jag bestämde mig för att bita ihop. Bli en sådan där människa som går till jobbet, gör det hon ska och går hem. Så det gjorde jag. Dag ut och dag in. Tills det inte gick längre. 

Vardagen kan delas upp i tre lika delar arbete, sömn och liv och jag tycker inte det är för mycket begärt att kunna njuta lika mycket av alla dessa tre delar. Och den tanken fick mig att återigen våga satsa på revision men även på mig själv. Det bara måste gå att kombinera ett arbete inom revision med ett hälsosamt och lyckligt liv även efter arbetstid. Det måste gå att ha ett jobb och ett liv man älskar samtidigt. För de där båda sakerna flyter ju liksom ihop… Och det är det jag tänker göra nu. Det är mitt nya mål tillika utmaning. Att inte ryckas med. Att inte ta på mig för mycket. Att begränsa mig till det som jag tycker är roligast och det som därmed gör mig till den bästa versionen av mig själv i livets tre olika delar.

Efter mitt sabbatsår från revision vet jag nu med säkerhet vad som är viktigt för mig och var jag ska lägga mitt fokus framöver. Det är inget prov. Det är ingen titel. Inget chefskap. Det är enbart en meningsfull vardag med all den variation som arbetet erbjuder. Alla de människor man träffar, alla de platser man besöker, alla de utmaningar man dagligen ställs inför. Ren och skär revision helt enkelt. Förhoppningsvis med möjligheten att bidra till att stärka och utveckla mina kollegor och metodiken som jag brinner så starkt för.  

Med livspusslet lagt, perspektiven på plats, motivationen åter och energin på topp förväntar jag mig ingenting annat än att framtiden kan bli precis hur bra som helst.

Läs fler krönikor av Linnéa Ibrahimovic: