Om aggressiv lobbying, ett snopet bakslag och folk som vågar sticka ut

Vi var båda i 30-årsåldern när våra vägar korsades. Jag reflekterade inte över det då, att vi var i princip jämngamla. Jag hade varit journalist i en handfull år, inte oerfaren men heller inte väletablerad i yrket. Tidningen Balans, däremot, var redan en institution. Den innehöll främst fördjupande artiklar, skrivna av branschens många experter. Jag fick veta att Balans ibland användes som rättskälla och att revisorer var felfinnare. Vi förstod budskapet: I Balans får det inte bli fel. 

Man kan fråga sig hur jag hamnade här, jag som inte är revisor eller ens ekonom. Det mesta jag i dag kan om ekonomi har jag lärt mig på jobbet – tack alla tålmodiga revisorer, redovisningsspecialister och konsulter, skatteexperter, hållbarhetsspecialister och andra skickliga yrkespersoner som jag fått intervjua under åren. Hur kunde jag få jobbet då? Jo, det är i detaljerna det avgörs, eller hur? 

Jag såg en annons om att tidningen Balans sökte en redaktör på halvtid. En mening fångade mitt intresse. Det var ett plus om den sökande kunde tyska eller franska. You had me at franska, Balans – merci pour tout! 

Det hände sig alltså på den tiden då engelskan ännu inte tagit över i EU-politiken. Då kunde det vara en fördel att kunna något av de stora kontinentaleuropeiska språken, för att ta del av lagförslag i ett tidigt skede. Jag kan inte säga att jag har haft avgörande nytta av franskan. Däremot blev EU-systemet en del av min bevakning, eftersom jag började på Balans under efterdyningarna av 2008 års finanskris.  

Krisen utlöste en våg av regleringar för att hindra att historien upprepade sig. Vid sidan av bankerna var revisorerna måltavla. Branschen hårdbevakade sina intressen och hade hög närvaro i Bryssel. Arbetet med de nya lagarna pågick under närmare fyra (!) års tid. När det äntligen var färdigt frågade jag dåvarande EU-parlamentariker Cecilia Wikström (Folkpartiet) om politikerna i Bryssel lyssnat tillräckligt mycket på branschen (Balans nr 4 2014).  

– Vi har lyssnat alldeles för mycket på branschen, sa hon och fortsatte: 

– Jag tycker att det har varit läskigt att höra de fyra stora. Det har varit otroligt jobbigt och påfrestande. Det är den absolut mest aggressiva lobbykampanj som jag har sett under mina fem år här i Bryssel. 

Det ska sägas att hennes uttalande gällde Big 4 internationellt, inte FAR:s representanter som jag tror hon hade ganska goda relationer med. 

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, och säkert finns det i dag nya rekord i lobbying i Bryssel. För Eelco van der Enden som leder branschens europeiska paraplyorganisationen, Accountancy Europe, är lobbying ett tecken på en fungerande demokrati. 

– Om du skulle försöka lyssna in alla olika intressenter på ett formellt sätt skulle du aldrig komma framåt med något, sa han när jag  

Intervjun kretsade kring CSRD och omnibusförslaget som rullar tillbaka en del av den omfattande reglering som EU introducerat på hållbarhetsområdet under senare år.  

Jag har med stort intresse följt frågan om hållbarhetsrapportering ända sedan jag började på Balans 2009, och även sett hur branschen svängt i frågan. Därför kan jag tycka att omnibus är ett snopet bakslag för alla byråer som byggt upp kapacitet för att kunna hjälpa företagen att anpassa sig till de nya reglerna.  

Men kloka hållbarhetsspecialister i min närhet påminner om att företagen inte ska hållbarhetsredovisa för att de måste, utan för att de ser ett värde med det. Nu är det upp till bevis – om marknaden ser nyttan med hållbarhetsinformation kommer efterfrågan hållas uppe på frivillig basis. 

En annan hjärtefråga under mina år som reporter på Balans har varit . Den initierades för allra första gången 2005, men det var under Pernilla Hallings chefredaktörskap som den blev en institution i branschen. Den är ett bevis på att det som bli mätt blir gjort, åtminstone synliggjort.  

Det har inte gått fort, och enskilda byråer har ibland backat, men trenden mot jämställdhet – även i delägarkretsen – är obeveklig. Ägandet, den yttersta makten, behöver spridas utanför den snäva kretsen av personer som heter Johan och Anders. På det stora hela syns dock en betydligt större mångfald i branschen i dag, än för bara 15 år sedan.  

Vad hoppas jag få rapportera om i Balans under de kommande 15 åren? Att andelen kvinnor bland delägarna når över 40-procentsstrecket, så klart. Det är nära nu. Samtidigt menar vissa att delägarmodellen är på väg ut, och i så fall får frågan omformuleras.   

Det är omvälvande tider i världen och i branschen. De kommande åren kommer att präglas av det som årets ekonomipris till Nobels minne kretsar kring: kreativ förstörelse. Det känns superaktuellt, och faktiskt hoppfullt. För även om utvecklingen är dubbelbottnad – nyskapande innovationer innebär att annat blir föråldrat och slås ut – så är det denna process som skapar välstånd. Och vi har alla chans att förnya oss.  

En viktig faktor för utveckling, enligt innovationsexperterna, är att våga ta risker, och riskera att ha fel. Som antyddes inledningsvis i denna krönika, har felfinnarkulturen varit en hämsko för branschen. Men om Balans är en spegel av branschen så tyder mycket på att utvecklingen går åt rätt håll; fler vågar sticka ut, testa nytt och ta risken att misslyckas – den enda chansen att verkligen lyckas! 

 

Läs också:

• 
• 
• 
•