”Kammarrättens dom mot revisorn är oroande”

I höstas i vilken förvaltningsrätten upphävde ett beslut från Revisorsinspektionen om erinran mot en revisor. Domen var intressant eftersom det är mycket ovanligt att förvaltningsdomstolarna ger en enskild revisor rätt mot Revisorsinspektionen. 

I det överklagande beslutet ansåg Revisorsinspektionen att revisorn inte hade inhämtat tillräckligt underlag för att bedöma innebörden av vissa beslut som fattats på en extra stämma i en samfällighetsförening. I samband med att förvaltningsrätten upphävde disciplinbeslutet, uttalade förvaltningsrätten att det fanns oklarheter i beslutet, bland annat eftersom beslutet saknade information om vilka ytterligare åtgärder Revisorsinspektionen ansåg att revisorn borde ha vidtagit. Jag välkomnade förvaltningsrättens dom eftersom det är viktigt med rättssäkerhet i disciplinärendena.  

Nu har och fastställt Revisorsinspektionen beslut.  I kammarrätten argumenterade Revisorsinspektionen för att det varken är ”möjligt, eller lämpligt, för Revisorsinspektionen att närmare försöka precisera de olika steg som [revisorn] borde ha vidtagit för att därigenom genomföra en fullgod revision”, vilket kammarrätten ”besvarar” genom uttalandet att ”Frågan om vilka specifika granskningsåtgärder som [revisorn] borde ha utfört har ingen avgörande betydelse för bedömningen”. Det är därmed troligt att vi inte heller i den närmaste framtiden kommer att få se en precisering från Reviorsinspektionen av vilka granskningsåtgärder som rätteligen skulle ha utförts.   

Detta är olyckligt, inte minst eftersom Revisorsinspektionen enligt revisorslagen ansvarar för att god revisionssed ska utvecklas på ett ändamålsenligt sätt. Denna utveckling skulle i vart fall underlättas av om Revisorsinspektionen i sina tillsynsbeslut inte bara anger att inhämtat underlag eller vidtagna åtgärder inte är tillräckliga, utan faktiskt förklarar vad som i den aktuella situationen skulle ha varit tillräckliga åtgärder.  

Men vad som är ännu viktigare, är att utvecklingen är oroande ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Förra året uttalade Högsta förvaltningsdomstolen (i ett mål som gällde disciplinansvar för en fastighetsmäklare) att en disciplinpåföljd är en straffliknande påföljd och det därför krävs att de omständigheter som läggs till grund för ingripandet kan slås fast otvetydigt. Detta innebär att det inte får råda någon tvekan om att den som får en disciplinpåföljd för att inte ha vidtagit tillräckliga åtgärder, måste ha haft en skyldighet att göra något ytterligare (handlingsplikt). Och då måste man veta vad som rätteligen skulle ha gjorts. Detta är nödvändigt för att man ska kunna försvara sig mot ett påstående om att man inte har vidtagit ”tillräckliga” åtgärder.  

Det finns en del annat att säga om kammarrättens dom, bland annat om vilket utrymme det bör finnas för disciplinära instanser att underkänna revisorns professionella bedömning att ytterligare granskningsåtgärder inte var motiverade i det enskilda fallet. Men just nu väljer jag att begränsa min kommentar till kammarrättens dom med att konstatera att ändringen av förvaltningsrättens – i mitt tycke befogade – kritik mot Revisorsinspektionens beslut inte gynnar rättssäkerheten i disciplinärendena.

 

Läs också:

•