Högsäsongen är här – kör bara kör – eller?

Vad gör man med livet om man inte jobbar? Det frågade en vän mig för ett tag sedan. 

Jag funderade ett slag. Kände igen hennes fråga för jag har själv undrat samma sak. Tänkt tanken att jag lika gärna kan jobba, för jag har ändå ingenting bättre för mig. Och så jobbar man lite till, för man har ju trots allt ingenting annat planerat.  

Men man kan också vända på samma fråga – om jag inte jobbade idag – vad hade jag gjort då? Kanske träffat en vän, gått en sväng på stan, tränat mer eller varit mer med mina barn. Kanske hade jag inte gjort någonting alls. Kanske hade jag tillåtit mig att fullt ut bara ta det lugnt och faktiskt få den vila jag behöver.  

Saken är den att man behöver en paus emellanåt och lite andrum för att kunna landa. För att få utrymme att fundera ut vad man egentligen skulle vilja göra med den tid som inte spenderas på arbete. För att hitta sina egna intressen och saker som får en att må bra. 

Jag har alltid varit övertygad om att ett rikt liv utanför jobbet gör att vi presterar bättre på jobbet och mår bättre över lag, men det är svårt att märka när jobbet tar över allt mer av ens liv, och resten av det där livet man vill leva pressas ut mot kanterna. Får allt mindre utrymme. Framför allt får man själv och de val man gör bara för sin egen skull allt mindre utrymme när de blandas samman med dagens alla måsten.  

Högsäsongen är här. Timmarna, dagarna, veckorna och månaderna går i ett rasande tempo. Jag känner mig numera som nästan exakt samma person som lämnade revisionsbranschen för ungefär ett och ett halvt år sedan, och sedan kom tillbaka för snart fem månader sedan och sa med full beslutsamhet att jag aldrig skulle bli den jag tidigare var. Och alla som känner mig förutspådde att jag skulle bli precis likadan som förut – bara köra på och ostoppbart hoppa på varje möjlighet som gavs. Men jag själv ser faktiskt skillnad, även om den är hårfin och förmodligen knappt märkbar för någon annan än mig själv. 

Det där med att sätta gränser och ta ansvar för mitt eget mående är den hårfina skillnaden från nu och då. Att ta de där pauserna när kroppen säger ifrån. Att inte försöka göra allt, oavsett hur roligt det verkar, så har jag förstått nu att det inte är hållbart. Jag är återigen en person gömd bakom en dator under en kavaj som inte hinner prata med sina kollegor. Som inte tar sig tiden att stanna upp. Jag försöker. Men hinner inte. Samtidigt har jag så vansinnigt roligt på jobbet. Adrenalinet pumpar medan jag löser mina deadlines och endorfinerna flödar när jag bockar av mina checklistor. Tävlingsinstinkten inom mig får mig att vilja prestera och leverera – och jag älskar varje minut. Stressen kommer ikapp ibland. Huvudet som dunkar, minnet som sviker och tankar som bara rusar. En känsla av yrsel som skrämmer mig. Allt är tecken på en utbrändhet som gör sig påmind när pressen blir för hög. Och att pausa blir nödvändigt. Att gå hem och vila när kroppen säger ifrån, för att orka resa sig en timma senare och jobba färdigt sin dag. Att jobba en halv torsdag och sedan en hel lördag kan verka sorgligt för vissa – men för mig är det räddningen som får livet att gå ihop. Det och en chef som ser mig, checkar in och ger mig friheten att styra min dag som jag och min kropp behöver.  

Jag vet idag vad jag vill göra med resten av min tid och resten av mitt liv, som inte är jobb. Nu är det högsäsong. Och jag kommer leverera och prestera allt jag orkar i några månader, för det får mig att må bra och känna mig nöjd med min insats. Men sedan måste det åter bli en vardag som delar lika mellan liv, jobb och sömn. För så här kan man leva en begränsad tid. Men inte för länge. Det har jag bevisat förut och har inga ambitioner att bevisa igen.  

Jag vet att jag inte är den enda som jobbar mycket nu. Därför skriver jag denna text. Till dig som känner igen dig. Till dig som funderar på vad du ska göra istället för att jobba – gör något annat när tiden finns, börja med en promenad om du inte har någon bättre idé. Till dig som en gång varit utbränd och nu kämpar för att återigen vara dig själv – du kommer förmodligen aldrig bli den du en gång var och det är helt okej, för du var skapt för mer än att jobba, och nu påminner kroppen dig om just det. Till dig som älskar ditt jobb, med allt vad det innebär – gör vad du gör, men gör det inte precis hela tiden. Livet blir rikare och roligare om du gör lite annat också. Lyssna på din kropp och de signaler den sänder dig – ta dem på allvar och ge dem gehör. 

Slutligen – till dig som är chef för någon som mig. Du som är chef till någon som går in lite för hårt för sitt jobb, du som vecka efter vecka godkänner det där lite väl maxade tidkortet, du som ser tecknen som sakta kommer hos din medarbetare: Våga fråga hur hen mår. Visa ditt stöd. Hjälp hen att dra i bromsen om hen inte klarar det själv. För du vet likaväl som jag att välmående medarbetare är den största tillgången din avdelning har. 

 

Läs fler krönikor av Linnéa Andersson: 

• 
•