Ett steg i rätt riktning – men långt ifrån det vi efterfrågat

Regeringen strävar efter att förhindra att i grunden välskötta företag, som hamnat i oförutsedda ekonomiska svårigheter, tvingas lägga ner enbart på grund av risken att företrädaren åläggs personligt betalningsansvar. Mot denna bakgrund har regeringen tagit initiativ till en lagrådsremiss med förslag om förändringar av det skatterättsliga företrädaransvaret. 

Det skatterättsliga företrädaransvaret innebär att den som företräder en juridisk person kan bli personligt betalningsskyldig för företagets obetalda skatter och avgifter om denne har agerat uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Som företrädare räknas både legala företrädare, såsom styrelseledamöter och verkställande direktör, och andra som haft faktisk makt att påverka förvaltningen. 

Å ena sidan är det välkommet att regeringen nu tar ett initiativ till en mer nyanserad och rättssäker tillämpning av reglerna om skatterättsligt företrädaransvar. Å andra sidan är det enligt vår uppfattning tveksamt om de föreslagna ändringarna kommer att få någon mer påtaglig effekt i praktiken. 

Vi går här igenom vad de olika delarna av regeringens förslag egentligen skulle innebära:

Befrielseregeln – från ”särskilda skäl” till ”oskälighet”

Även när förutsättningar för företrädaransvar föreligger kan den betalningsskyldige helt eller delvis befrias från ansvaret. Enligt nuvarande bestämmelse krävs att det finns ”särskilda skäl”. Regeringen föreslår nu att tröskeln för befrielse sänks genom att en företrädare ska kunna befrias om det skulle vara oskäligt att hålla företrädaren personligt betalningsansvarig. 

Vid prövningen av om oskälighet föreligger ska en samlad bedömning göras utifrån samtliga relevanta omständigheter. Fyra faktorer ska särskilt beaktas: 

Om företrädaren saknat ägarintresse eller bestämmande inflytande i den juridiska personen, 

Om verksamma åtgärder vidtagits för att begränsa skadan, 

Om betalningsförmåga är varaktigt nedsatt på grund av ålder, sjukdom eller liknande förhållande, samt 

Om betalningsskyldigheten inte står i rimlig proportion till försummelsen. 

Regeringen anför att den föreslagna lydelsen ger utrymme för en mer flexibel och rättssäker tillämpning. Detta bedöms angeläget eftersom företrädaransvaret numera omfattar i princip samtliga skatter och avgifter, till skillnad från när den nuvarande befrielseregeln infördes. Samtidigt framhålls att tidigare praxis rörande ”särskilda skäl” även fortsättningsvis bör kunna tjäna som vägledning vid tillämpningen av den nya bestämmelsen. 

Rådrumsregel – två månaders andrum för livskraftiga företag

Den andra nyheten är införandet av en rådrumsregel. En företrädare ska kunna ansöka om ett rådrum på två månader räknat från den dag då skatten eller avgiften förfaller till betalning. Under denna period ska frågan om personligt betalningsansvar inte prövas. Syftet är att ge företrädaren tid att vidta åtgärder som kan möjliggöra fortsatt drift av verksamheten, exempelvis att säkerställa ny finansiering, avyttra tillgångar eller ansöka om företagsrekonstruktion. 

Rådrumsregeln innebär en presumtion för att rådrum ska beviljas, men ansökan får avslås om särskilda skäl talar emot rådrum. Vid den bedömningen ska särskilt beaktas om företrädaren tidigare beviljats rådrum, om det finns brister i redovisningen av skatter eller avgifter eller om de obetalda beloppen uppgår till ett halvt prisbasbelopp. 

Genom införandet av rådrumsregeln vill regeringen öka förutsebarheten och skapa bättre förutsättningar för livskraftiga företag att hantera tillfälliga likviditetsproblem. Samtidigt begränsas risken för missbruk genom att tidsperioden är kort och prövningen individuell. 

Inget nytt kring grov oaktsamhet

Det kritiserade rekvisitet grov oaktsamhet lämnas oförändrat och preciseras inte heller i lagtexten enligt utredningens förslag. I praxis har bedömningen i stor utsträckning kommit att utgå från om företrädaren har vidtagit så kallade ”verksamma åtgärder” för att begränsa skadan. I praktiken har detta ofta inneburit att en företrädare som inte försatt bolaget i konkurs före skattens förfallodag ansetts ha agerat grovt oaktsamt. 

Regeringen anser att utvecklingen av rekvisitet även fortsättningsvis bör ske genom praxis snarare än genom lagstiftning. Enligt regeringen bedöms detta främja rättsutveckling, motverka en alltför snäv tillämpning samt främja en nyanserad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. 

Osäkert om förslagen skulle få domstolarna att ändra praxis

Den nya befrielseregeln skapar visserligen ett större utrymme för en helhetsbedömning och möjliggör att individuella omständigheter beaktas i högre grad än tidigare. Samtidigt är det oklart i vilken utsträckning domstolarna faktiskt kommer att tillämpa bestämmelsen mer generöst. Förvaltningsdomstolarnas hittillsvarande praxis har varit restriktiv och kan, särskilt i underrätterna, nog sägas ofta inte ha levt upp till den redan befintliga ambitionen om en nyanserad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. 

Rådrumsregeln utgör ett positivt inslag som kan ge livskraftiga företag med likviditetsproblem ett andrum och därigenom minska antalet onödiga konkursansökningar. Det är dock otillfredsställande att regeringen inte föreslår någon justering av tidpunkten för rådrum när det uppkommit en extra skatt att betala vid omprövning. Eftersom rådrumsregeln utgår från den ursprungliga förfallodagen, som i omprövningsärenden ofta ligger flera år tillbaka i tiden, kommer regeln i många fall inte kunna tillämpas. Företrädaren hänvisas då till befrielseregeln, vilken enligt förslaget ska tillämpas restriktivt när omprövningen grundas på att den juridiska personen lämnat oriktiga uppgifter. 

Grundproblemet åtgärdas inte av förslaget

Så länge rekvisitet grov oaktsamhet lämnas oförändrat kan det ifrågasättas om reglerna kommer att upplevas som rättssäkra. Rekvisitet är avsett att ha samma innebörd som i skattebrottslagen och endast träffa mer klandervärda utslag av försummelse eller nonchalans. Men tröskeln har i förvaltningsdomstolarnas praxis regelmässigt kommit att sättas lägre, och prövningen har ofta kommit att sakna nyansering med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Detta grundproblem åtgärdas inte med de föreslagna förändringarna.   

En mer generell inskränkning av tillämpningsområdet för företrädaransvar skulle behövas för att stärka förutsebarheten och legitimiteten i systemet samt minska antalet fall som behöver räddas av befrielsereglerna, vilka till sin natur är mer oförutsebara. 

Sammantaget kan lagrådsremissen beskrivas som ett steg i rätt riktning – men långt ifrån den reform som många länge efterfrågat.

En annan version av texten har tidigare publicerats på EY:s webbsida