ESRS är ett strategiskt verktyg – inte en rapporteringsbörda

Trots Omnibus kvarstår det avgörande budskapet. Hållbarhetsrapportering är inte ett mål i sig utan ett verktyg. ESRS (European Sustainability Reporting Standards) handlar ytterst om att skapa ett gemensamt språk som gör det möjligt att fatta informerade beslut. Oavsett om det handlar om investeringar, inköp eller strategiinriktning. Bolag som förstår detta och integrerar hållbarhetsdata i sina affärsmodeller har mycket att vinna. Här finns en möjlighet att gå från reaktiv rapportering till proaktiv styrning. Från regler till riktning, omställning och konkurrensfördelar. Jag noterar tacksamt att många bolag inte väljer att trycka på pausknappen utan fortsätter sin omställning i enlighet med ESRS.

För revisorer, rådgivare och andra aktörer med ansvar för kvalitet i företagsrapportering växer just nu en ny verklighet fram. I och med införandet av ESRS blir revisorn inte bara granskare utan också nyckelspelare i näringslivets hållbarhetsomställning. Det är i bolagens praxisutveckling som branschen med sin kunskap och yrkeserfarenhet kan visa sitt fulla värde i hållbarhetsomställningen.

Det framgår med all tydlighet i EU-kommissionens retorik att den gröna given inte endast är en vision om ett klimatneutralt Europa utan ett omfattande policyskifte där omställning är synonymt med främjad konkurrenskraft. Transition finance kallas den stora omdirigeringen av finansiella flöden som är ett centralt verktyg för att nå EU:s högt ställda klimatambitioner. Finansiella flöden, både offentliga och privata, skall styras mot hållbara bolag, projekt och investeringar. Finansmarknadens aktörer tilldelas därmed en ny och mycket aktiv roll. De ska agera pushfaktor i näringslivets omställning.

Detta är ett skifte i spelplanens fundament. Banker, investerare och försäkringsbolag förväntas nu i allt högre utsträckning bedöma bolagens hållbarhetsprestationer och fatta investeringsbeslut utifrån dessa. Den självklara frågan infinner sig dock snabbt. Finns de rätta förutsättningarna för att detta ska lyckas? Det korta svaret är nej.

I dag är det fortfarande mycket svårt att på ett tillförlitligt sätt bedöma hur väl ett bolag presterar inom olika hållbarhetsdimensioner. Än svårare är det att jämföra flera bolag inom ett och samma område. Hållbarhetsbegreppet är till sin natur mångfacetterat och inrymmer allt från utsläpp, biologisk mångfald och energianvändning till antikorruption, arbetsvillkor och mänskliga rättigheter. Många av dessa aspekter är svåra att kvantifiera på ett sätt som håller den kvalitet som krävs för att utgöra beslutsunderlag. Traditionella finansiella nyckeltal saknar ofta motsvarigheter på hållbarhetssidan.

Det är just denna utmaning som EU försöker tackla med ESRS. Syftet är tydligt. Genom den striktare lagstiftningen för hållbarhetsrapportering vill man öka tillförlitligheten, jämförbarheten och värderelevansen i bolagens hållbarhetsinformation. Utan en gemensam rapporteringsstruktur kommer finansmarknaden inte kunna axla sin nya roll som omställningsmotor. I värsta fall rinner de finansiella flödena åt fel håll. Inte avsiktligen utan på grund av att bolagens rapportering av sina hållbarhetsprestationer i många avseenden fortfarande inte har den kvalitet som krävs för ekonomiskt beslutsfattande. Detta är ett problem inte bara för externa investerare utan även för intern resursallokering.

Vi befinner oss mitt i en omfattande lärprocess. Välfungerande lärprocesser är en förutsättning för att uppnå en effektiv omställning. Politiker, företagsledare, investerare, revisorer och konsumenter utvecklar i realtid en ny förståelse för hållbarhet, data och styrning. Det är positivt. Under det senaste decenniet har vi sett hur metodutvecklingen har tagit fart, hur transparenskrav blivit vardag och hur fler bolag börjar sätta mål bortom det finansiella. Fortfarande saknas dock standardiserade mått inom många hållbarhetsområden. Samtidigt har bolagens hållbarhetsambitioner och agendor ökat snabbare än verktygen hunnit mogna.

I mitt arbete som forskare och som ordförande i Dagens Industris och Aktuell Hållbarhets årliga rankning Hållbara bolag ser jag hur många bolag fortfarande ligger efter i sina förberedelser inför ESRS. Regelverket är absolut komplext. Det ställer höga krav på dubbelväsentlighetsanalyser, kapacitetsbyggande och datainsamling längst med värdekedjan och en standardiserad rapportering av många olika datapoints.

Problemet är inte bara brist på tid, kunskap och resurser. Det är också en fråga om narrativ. I stället för att ses som ett strategiskt verktyg för långsiktig affärsutveckling har ESRS i debatten ofta reducerats till en rapporteringsbörda. Starka lobbyröster har beskrivit standarderna som resurskrävande, svårbegripliga och affärshämmande. Det är en olycklig bild och långt ifrån den vision som EU-kommissionen, med Ursula von der Leyen i spetsen, försöker förmedla.

Bland bolagen vi möter i forskningen märks dock inte bara de som hävdar att det nya regelverket är en administrativ rapporteringsbörda. Många bolag anser att de genom ESRS äntligen får en tydlig struktur och process för hur hållbarhetsprestationer skall rapporteras internt såväl som externt. I den senare gruppen medger man att implementeringen av ESRS är resurskrävande och ställer krav på kunskapslyft men man lyfter samtidigt att man under denna process identifierar behov av många olika åtgärder för att säkerställa att hållbarhetsdata av hög kvalitet kan rapporteras. Detta är en nödvändighet för att kunna utgöra beslutsunderlag som skall vägleda finansiella flöden för främjande av hållbarhetsomställningen.

I denna praxisutveckling spelar inte minst revisorn en central roll genom att säkerställa att bolagen rapporterar hållbarhetsinformation av den kvalitet som efterfrågas i ESRS. För revisorer och rådgivare innebär det nya rapporteringslandskapet ett ansvar men också en möjlighet. De axlar en ny roll där verifiering av korrekthet i efterhand kombineras med möjligheten att stärka förutsättningarna för relevant, jämförbar och beslutsrelevant hållbarhetsinformation. Det är i bolagens praxisutveckling som branschen med sin kunskap och yrkeserfarenhet kan visa sitt fulla värde i hållbarhetsomställningen.

De starka lobbyrösterna i kombination med ökad grad av geopolitisk osäkerhet har sannolikt bidragit till att EU-kommissionen i våras presenterade ett Omnibus-förslag med kraftiga förenklingar av rapporteringskraven. Det är viktigt att förstå att detta inte bör ses en kursändring utan snarare som en taktisk anpassning.

Lyckligtvis fortsätter alltså många bolag sin omställning i enlighet med ESRS – trots Omnibus-förslaget. Den verkliga konkurrensfördelen uppstår nämligen inte när man måste rapportera – utan när man väljer att använda informationen för att leda i osäkerhetens tid. ESRS är inte lösningen på allt. Men ESRS är ett dynamiskt verktyg som genom att bidra med tydligare struktur och krav på bättre processer och datakvalitet främjar en effektiv hållbarhetsomställning.

 

Läs också:

• 
• 
•