Var inte för hjälpsam, revisorn!

I samband med revisionsuppdrag i ett ägarlett bolag är det vanligt att revisorn får allsköns frågor från det granskade bolagets företagsledning. Revisorn uppfattas – ofta med rätta – ha kunskap som sträcker sig utöver själva granskningen av räkenskaperna och förvaltningen. Revisorn som är mån om en god relation med revisionsklienten och dess företagsledning vill gärna stå till tjänst och besvara frågorna. Men det är viktigt att uppdragsförhållandet formaliseras, oavsett om revisorn tar betalt för sin rådgivning eller ej (och när ett uppdragsförhållande väl har formaliserats, minskar möjligen klientens förväntan på ”gratisrådgivning”).  

Enligt revisorslagen är begreppet ”revisionsverksamhet” inte begränsat till enbart den lagstadgade revisionen. Även revisionsrådgivning, det vill säga sådan rådgivning som föranleds av iakttagelser vid revisionen, omfattas av begreppet. Utanför begreppet ”revisionsverksamhet” faller dock annan så kallad fristående rådgivning, alltså sådan rådgivning som sker utan direkt samband med revisionen och som ofta tillhandahålls på revisionskundens eller dess ägares initiativ. Om det är bolagets ägare som ber revisorn om hjälp – exempelvis om sin personliga skattesituation – finns det risk för att rådgivningen formellt sett sker till en annan part (ägaren) än till bolaget.   

En revisor som ger råd till bolagets ägare bör känna till att tröskeln för att det ska uppstå en uppdragssituation, och att revisorn därmed har ett skadeståndssanktionerat ansvar för rådgivningen, är låg. Enligt ett rättsfall från Högsta domstolen från början av 1990-talet (NJA 1992 s. 243), räcker det med att mottagaren av rådet haft goda skäl att uppfatta revisorn som sin rådgivare för att en uppdragssituation ska uppstå. 

Omständigheterna i målet var speciella – det handlade om en änka utan kunskap eller erfarenhet om affärslivet som övertagit sin avlidne makes aktier i ett bolag. Änkan kontaktade revisorn i bolaget, som tidigare varit rådgivare åt bolaget och den avlidne maken i 20 år, inför en överlåtelse av aktierna. Högsta domstolen ansåg att ”Det kan icke ha undgått [revisorn] – som på intet sätt synes ha markerat en annan mening – att [änkan], vilken enligt vad utredningen visar ej biträddes från annat håll, såg [revisorn] som sin ekonomiske rådgivare […]”.  

Avgörandet med rådgivningen till änkan har lett till att domstolarna i flera senare fall har kommit fram till att ett uppdragsförhållande mellan en revisor och en ägare kan uppstå tämligen formlöst. Den finns alltså en risk att ett informellt muntligt svar kan leda till att ett ansvarsgrundande uppdragsförhållande uppstår gentemot ägaren, trots att det inte var revisorns avsikt.  

En ytterligare problematik med informella muntliga råd är att det är vanligt att de inte är underkastade FAR:s allmänna villkor om rådgivning och andra tjänster som normalt gäller i en formaliserad rådgivningssituation. Detta innebär nackdelar för revisorn, eftersom de allmänna villkoren är balanserade och innebär en rimlig ansvarsfördelning. Exempelvis gäller en ansvarsbegränsning enligt de allmänna villkoren, vilket Högsta domstolen på senare tid också tagit fasta på (NJA 2022 s. 354). Vidare gäller enligt de allmänna villkoren att rådgivaren inte blir ansvarig förrän svaret eller kommentaren bekräftats skriftligen, vilket är bra för att undvika bevisproblem om vad rådet egentligen har handlat om. En mottagare av ett muntligt råd uppfattar gärna i efterhand att rådet var mer omfattande eller generellt tillämpligt om man ser en chans att hålla rådgivaren ansvarig.  

Enligt rättspraxis krävs dock inte särskilt mycket för att de allmänna villkoren ska bli avtalsinnehåll. I avgörandet från 2022 som nämns ovan (NJA 2022 s. 354) räckte det med att det angavs i uppdragsbrevet som låg till grund för rådgivningssituationen de allmänna villkoren för rådgivning skulle gälla för det aktuella uppdraget. Visserligen fanns de allmänna villkoren inte tillgängliga när uppdragsbrevet accepterades av uppdragsgivaren men det framgick att rådgivaren var beredd att ta fram villkoren om de efterfrågades. Vidare framgick i det målet att uppdragsgivarens företrädare läste hänvisningen till de allmänna villkoren och valde att inte gå vidare och sätta sig in i dessa villkor eftersom man utgick från att de var godtagbara. Mot denna bakgrund fanns det enligt Högsta domstolen, ”ingen tvekan” om att de allmänna villkoren ingått som en del av uppdragsavtalet. 

Det bör nämnas att det i många uppdragsbrev även för revisionsuppdrag anges att de allmänna villkoren för rådgivning gäller för så kallad fristående rådgivning. Om mottagaren av rådet dock är en annan part än den formellt sett har ingått uppdragsbrevet, är det inte säkert att hänvisningen till de allmänna villkoren anses träffa den parten. Det finns därför all anledning att vara noga med att formalisera alla rådgivningsuppdrag i ett särskilt uppdragsbrev som hänvisar till de allmänna villkoren för rådgivning.  

Sammanfattningsvis vill jag uppmana till viss ”fyrkantighet” i samband med att så kallad fristående rådgivning lämnas till en revisionsklient och dess ägare. Var inte för hjälpsam med att besvara frågor om exempelvis skattekonsekvenser utan att klargöra att detta förutsätter att ett särskilt uppdrag om rådgivning ingås. Och när ett sådant uppdrag ingås, se till att formalisera uppdraget i ett uppdragsbrev som hänvisar till de allmänna villkoren för rådgivning. Även om det kan tyckas krångligt att ta fram ett uppdragsbrev när man vill hjälpa revisionsklienten, bidrar det till rätta förväntningar och att revisorn får ett bättre skydd om uppdragsgivaren sedermera blir missnöjd med rådet.

 

Läs fler krönikor av Carl Norén:

• 
•