Hitta artiklar

Sök efter artiklar i din yrkesroll

Lönekonsult

Redovisningskonsult

Revisor

Skatterådgivare

Annons
Petra Örjegren

2020.08.26

Ska vi ta i hand på att börja kramas igen?

Nu är hösten här och många trodde, så även jag, att det skulle innebära en återgång till det som tidigare var det normala. I stället har det som tidigare var onormalt blivit till det nya normala. Till exempel har den digitala frammarschen tagit jättekliv framåt och det är till stora delar väldigt positivt, men det finns saker som vi behöver reflektera över och lära oss hantera. Digitala möten är mer effektiva och distansarbete innebär mindre investeringar i kontorslokaler, men är det nyttigt för oss i längden?

Alla som känner mig vet att jag är en väldigt fysisk person som gillar kroppskontakt. När jag möter en människa för första gången så är till exempel handslaget en viktig del. Ett handslag används för att signalera många saker, till exempel vanlig artighet, viktiga överenskommelser eller etablerande av goda kontakter. Om vi – innan corona – sträckte fram handen och personen du ville hälsa på inte tog den, ansågs det asocialt och nästan som en fientlig handling. I det nya normala – hur etablerar vi den goda kontakten med kunden om vi inte tar i hand och skapar samhörighet?

Något som ersatt handslaget i stor utsträckning under senare år är den underbara kramen. Forskning har visat att kramar har positiva effekter på hälsan; den minskar stress, gör att vi knyter an till varandra och ökar dopaminnivån i vår hjärna som motverkar nedstämdhet. Avsaknaden av kramar kan för många ge negativa effekter på hälsan.

Under tidigare pandemier har det även visat sig att den sociala distanseringen och isoleringen kan vara hälsofarligt och jämförbart med att ha dåliga levnadsvanor. Ensamhet innebär bland annat ökad risk för att utveckla demens och hjärt- och kärlsjukdomar! Risken för psykiska problem som depression ökar även markant för de som är isolerade under längre tid. Detta beror mycket på att vi minskar den fysiska kontakten med andra och det gör att vi känner oss ensamma, nedstämda och oroliga.

Zoomfatigue är nytt begrepp som kommit i kölvattnet av pandemin och är den trötthet som uppstår vid långa digitala möten. Detta har forskare förklarat med att vi inte får det adrenalinpåslag som vi normalt får i fysiska möten med andra människor. Så frågan är hur givande de digitala mötena egentligen är, kanske skulle bättre idéer komma om vi träffades öga mot öga?

Alla dessa negativa hälsoaspekter vid avsaknad av fysisk kontakt är viktiga för oss arbetsgivare att vara uppmärksamma på om vi nu ber våra anställda fortsätta att arbeta på distans. Ett par månaders distansarbete under våren kändes för många helt ok när vårsolen sken genom köksfönstret och man kunde sitta ute i sin trädgård och jobba, kanske det till och med var att föredra framför att vara på kontoret.

Men nu när hösten är här och mörker och kyla är på annalkande, hur många av oss kommer att fortsätta trivas med att sitta hemma och jobba, inte ha fysiska möten med våra kunder och inte kunna bekräfta glädjen över ett möte genom en kram?

Folkhälsoinstitutet har rekommenderat oss att fortsätta arbeta hemifrån ända fram till nyårsafton för att det inte ska uppkomma trängsel i kollektivtrafiken, för de som inte kan välja att arbeta på distans. Självklart måste vi alla hjälpas åt med att utvika en andra våg av smitta, men hur länge orkar vi? Och som arbetsgivare med ett stort ansvar för våra medarbetares hälsa, även den psykiska, hur stöttar vi våra medarbetare vid fortsatt arbete på distans?

Studier har visat att ledarskapet är det som många gånger hindrat utvecklingen av distansarbete och mer flexibla samarbeten i arbetslivet. Nu har covid-19-krisen tvingat fram en snabbare takt till en förändring av detta, men innebär det att vi ledare och chefer blivit bättre på att leda arbete på distans? Jag tror inte det. Jag tror många av oss skulle behöva utveckla vårt ledarskap betydligt för att kunna hantera hösten som kommer.

Jag är helt övertygad om att denna pandemi i grunden har ändrat vårt sätt att interagera med andra, det kommer knappast någonsin framöver anses som oartigt att inte vilja ta i hand. Men kommer vi att börja kramas när vi möts igen? För vår allas hälsa hoppas jag verkligen att det är något vi återgår till – och att fysiska möten och arbete på kontoret återigen blir en större del av det normala arbetslivet. Det tycker jag vi tar i hand på!

 

Tidigare branschkrönikor av Petra Örjegren

Det här är en krönika på Balans. Åsikter och synpunkter som framförs är författarens egna.

Vill du också skriva en krönika?

Hör av dig till redaktionen@far.se

Missa inget!

Med Balans nyhetsbrev får du varannan vecka det senaste från revisions- och rådgivningsbranschen.

Du behöver godkänna cookiepolicyn för att kunna se formuläret.

utgiven av

Ansvarig utgivare