Grant Thornton-revisorn Hana Antunovic har tränat karate sedan hon var nio år gammal. Hon har representerat svenska landslaget och kan stoltsera med nio SM-guld, NM-guld, EM-brons och ett VM-brons.

I sommar-OS i Tokyo är karate en av de nya grenarna – och Hana Antunovic siktar på att ta en plats i truppen. Sedan i början av 2019 får hon stöd från Sveriges Olympiska Kommitté (SOK), via satsningen Topp och Talang. Nu hoppas hon att all träning ska bana hela vägen till Japan.

Hej Hana! Hur är dagsformen?

– Det känns bra, men jag bröt tån för två veckor sedan. Det var olyckligt. Jag kan gå som vanligt igen men jag kan fortfarande inte träna karate, vilket är tråkigt. Läkarna säger att det behöver ta fyra veckor för att det ska läka ordentligt.

2017 säkrade Hana Antunovic guldet sin viktklass i Karate-SM. Foto: Maria Haglund

På vilket sätt har det här påverkat dig?

– Karateträning är speciell, eftersom vi konstant står på trampdynorna och hoppar. Vad jag kan göra nu är att träna styrka och kondition. Jag försöker tänka att det ändå är bra med det här ofrivilliga avbrottet. Jag har varit inne i en karatebubbla inför OS, med extremt mycket resor och tävlande. Det påverkar en både fysiskt och mentalt, så det kan vara bra att få distans. Framför allt mental distans.

Du berättade för oss redan 2017 att du närde en OS-dröm. Nu är det väldigt nära. Hur gör du för att få en bra balans mellan jobbet på Grant Thornton och träningen?

– Efter mitt VM-brons 2018 blev jag kontaktad av SOK – som ville hjälpa mig fram till OS – och kravet från dem var att jag skulle gå ner ordentligt i tid för att kunna träna så optimalt som möjligt. Jag var redan nere på 80 procents arbetstid, och successivt har det nu blivit 50 procent. Jag tycker att vi kom fram till en bra kompromiss. Med det ekonomiska stödet från SOK hade jag kunnat säga upp alla uppdrag och sluta jobba helt, men jag kände ändå att jag behövde en balans mellan elitidrott och karriär.

Hur kommer det sig?

– För mig är det positivt att kombinera båda världar. Jag gillar mina kollegor och miljön på GT, det är ett bra avbrott från karaten. Jag kan träna mina 1-2 pass per dag, släppa karaten och gå och jobba. Och vice versa.

Hur tycker du att det har det gått att dela upp tillvaron på det här viset?

– Mitt arbete på GT har alltid varit flexibelt. Att jag verkligen bara jobbar 50 procent är ett ansvar som hela tiden har legat på mig. Det gäller att ställa om, och visst har det varit svårt att trappa ner, särskilt i början. Det gäller att tacka nej till vissa uppdrag och projekt och planera för en bra beläggning.

Vad händer härnäst?

– Eftersom jag bröt tån behöver jag omprioritera vad gäller träning. Det kommer att vara mycket karatefokus nu framöver. Min enda chans, så som det ser ut nu, är en kvaltävling i Paris i början av maj. Vinner jag medalj blir jag kvalificerad till OS.

Vad tror du om dina chanser?

– 50/50. Är det min dag så kommer jag att ta medalj! Alla vi tjejer som tävlar mot varandra är fysiskt lika duktiga. Det är det mentala som avgör i slutändan; nerverna, pressen, motståndet – och lottningen. Min magkänsla säger att det kommer att gå vägen.