Covid-19 har varit den värsta ekonomiska krisen sedan andra världskriget. Nedstängningar av samhällen har medfört att närmast ofantliga summor lånats upp av länder, både för att hålla sig under armarna genom pandemin och för att senare användas till gigantiska återstartsfonder.

Tidigare redan hårt skuldsatta länder ökar sin skuldsättning och klarar inte EU:s uppsatta skuldtak på 60 procent av BNP. Inte ens unionens ledande länder. Sverige har tvingats låna 250–300 miljarder, vilket ökar statsskulden med fem till sex procentenheter. 2021 beräknas den så kallade Maastrichtskulden uppgå till 41 procent av BNP. Vårt fastställda ”skuldankare” är 35 procent.

Redan i våras hördes krav på att företag och ägare skulle ”betala” för att företag räddas, trots att stöden i grunden var riktade till anställda och samhället i stort. Därför ställde jag frågan om payback time? i en artikel i Svensk Skattetidning i juli. Artikeln fick stor uppmärksamhet och refererades bland annat i en ledare i Dagens Industri. Utgångspunkten var den klassiska sanningen, there is no free lunch! 

Inför sommaren var förhoppningen att pandemin snart skulle vara över. Statsskulden skulle kunna återställas genom klassisk budgetbalans som även rymde skattehöjningar riktade mot ägare och företag.  Jag skrev artikeln Kapitalskatter post corona, som även inrymde 3:12-reglerna. Erfarenheterna av tidigare skatter på arv, gåvor och förmögenheter avskräcker, och de gäller alltjämt. Bryt inte utvecklingen med den nya positiva start-up scen som vi nu ser i Sverige!Därtill pekade jag på faror kring andra tänkbara skatter på kapitalinkomster. Inte heller sådana skulle främja en nödvändig stark tillväxt efter pandemin. Tvärtom!

Nyligen blev jag ombedd att på samma tema tala inför Skatterättsliga klubben i Stockholm. Men temat hade då vidgats, Skatterna efter Coronapandemin?

Så vad är då att vänta som rådgivare? Om vi utgår från att den andra vågen successivt lägger sig under 2021, när ett vaccin når oss, så är min spaning följande:

Avgörande är ”målbilden” för kommande år. Vill vi att skuldökningen som andel av BNP ska återställas inom fem eller tio år? Eller kan vi leva med en högre skuld och hoppas på att goda tider och klok politik gör att den minskar? Med låg ränta är den politiska frestelsen att fortsätta att låna stor.

Jag tror att det även under några år efter 2021 blir fortsatt full satsning på ekonomisk tillväxt och att få ner den ökade arbetslösheten. Det kräver en ”högtrycksekonomi”.

Vad kan det innebära?

1. Fortsatt högre avskrivningar på inventarier, kanske ”gröna” investeringar?
2. Sänkt bolagsskatt eller åtgärder som främjar ökat eget kapital i bolag.
3. Fortsatta skattesänkningar på arbete.
4. Förstärkta rot- och rutavdrag.
5. Lägre skatter och avgifter för unga och nyanlända.

Under denna period kan samtidigt arbetet med en reformering av skattesystemet i delar påbörjas. Utgångspunkter och förslag finns i Omstartskommissionen, Klas Eklunds ESO-rapport och SNS forskningsprojekt ”Skatter i en globaliserad värld” som FAR aktivt stöttar. Gamla sanningar som arbete och investeringar, nu i global miljö och med nytt ”hållbarhetsfokus”, blir bärande inslag för en hög ekonomisk tillväxt och god välfärd.

Vilka erfarenheter kommer vi att ta vi med oss från pandemin vid reformeringen?

1. En högre andel eget kapital i företag bör främjas så dessa blir mer motståndskraftiga.
2. En ökande andel tjänster och immateriella tillgångar i företag behöver beaktas. Det ökar trycket nedåt på bolags- och produktionsskatter.
3. Skatter på arbete, investeringar, FoU och entreprenörskap måste vara internationellt konkurrenskraftiga. Så tänker alla länder!
4. Högre skatter på konsumtion och på miljö i stället, om nuvarande skattetryck ska behållas.
5. Kraven på ”sustainability”, om än ett delvis rörligt mål, kommer att öka. Kraven på transparens och möjlighet att kontrollera att rätt skatt har betalats ökar.

Lyckas Sverige väl i båda dessa faser har vi återställt skuldandelen om cirka tio år, i bästa fall fem år. Då tar vi ingen springnota från covid-19 och skickar räkningen för viruset till nästa generation. Även om vår statsskuld är relativt låg, ligger det ett långsiktigt förhållningssätt i detta.