I  framför artikelförfattaren synen att det skulle vara skillnad i kraven på upplysning i årsredovisningen mellan större och mindre företag i de fall det finns väsentliga osäkerhetsfaktorer som kan leda till betydande tvivel om företagets förmåga att fortsätta sin verksamhet. Detta skulle i så fall föranleda en något annorlunda skrivning i revisionsberättelsen under styrelsens respektive revisorns ansvar för ett mindre företag jämfört med ett större företag.

FAR har i sin rekommendation RevR 10, Revisorns granskning av förvaltningsberättelsen”, punkt 3.9 redogjort för sin syn vad gäller nämnda upplysningskrav. FAR anser inte det finns någon skillnad mellan mindre och större företag (eller för företag som tillämpar K2 respektive K3). Punkt 3.9 i RevR 10 är också i linje med den syn som Håkan Malmström och Bo Hjalmarsson framfört i sin artikel i Balans fördjupning nr 2 2017, Några reflektioner kring revisorns granskning av fortsatt drift.

FAR:s uppfattning grundar sig bland annat på att 9 kap. 31 a § ABL anger att revisionsberättelsen ska innehålla ett uttalande om det finns väsentliga osäkerhetsfaktorer när det gäller händelser eller förhållanden som kan medföra betydande tvivel om bolagets förmåga att fortsätta sin verksamhet. Av lagens förarbeten framgår att kravet innebär en kodifiering av god revisionssed såsom den kommer till uttryck i ISA 570 Fortsatt drift. Om det föreligger sådana osäkerhetsfaktorer ska revisorn enligt ISA 570, givet att årsredovisningens upplysningar är tillräckligt tydliga, i revisionsberättelsen lämna en upplysning under rubriken ”Väsentlig osäkerhetsfaktor avseende antagandet om fortsatt drift”. Eftersom upplysningen i revisionsberättelsen ska spegla årsredovisningens upplysningar kan FAR inte dra någon annan rimlig slutsats än att lagen kräver ovanstående upplysningar i årsredovisningen oavsett vilken kompletterande normgivning som tillämpats. Revisorsinspektionen (”RI”) har i sitt uttalande dnr 2016-631 ”Revisors agerande i samband med antagandet om fortsatt drift i bolag som tillämpar K2” kommit till i princip samma slutsats som FAR.

I detta uttalande anger RI bland annat följande, när det gäller K2-företag som saknar realistiska alternativ till avveckling; ”Förhållandet är emellertid att jämställa med en sådan väsentlig osäkerhetsfaktor som avses i ISA 570 p. 19 och medför därför att revisorn ska lämna upplysningar om förhållandet enligt ISA 570 p. 19 eller uttala sig med reservation eller avvikande mening enligt ISA 570 p. 20.” Det vill säga om tillräckliga upplysningar inte har lämnats i de finansiella rapporterna, ska revisorn uttala sig med reservation eller uttala en avvikande mening, beroende på vad som är tillämpligt, enligt ISA 705. (Observera att referensen i RI:s uttalande är till en tidigare lydelse av ISA 570).

FAR har även noterat att redovisningsspecialisten Caisa Drefelt i sin artikel i Balans nr 2 2017, Fortlevnadsprincipen lever i både K2 och K3, svarar på frågan om det är någon skillnad mellan K2 och K3 vad gäller upplysningsskyldighet när det finns tvivel om fortsatt drift.

Där skriver hon bland annat: ”Innebär denna punkt i K3 en skillnad mellan K2 och K3? Mitt svar är nej. Om frågan har varit uppe till diskussion i styrelsen, där fortlevnadsprincipen har ifrågasatts av styrelsen eller av revisorn, är det en sådan omständighet som enligt min uppfattning är en väsentlig händelse som ska upplysas om i förvaltningsberättelsen. Med andra ord – upplysningskravet i not om att ett företag inte har upprättat sin årsredovisning enligt fortlevnadsprincipen är inte detsamma som det upplysningskrav som finns avseende väsentliga händelser under räkenskapsåret som ska lämnas i förvaltningsberättelsen, där företaget i stället redogör för varför det finns tvivel om fortsatt drift.”

Däremot när det gäller revisionsberättelser för årsbokslut eller sammanställning för stiftelser, där det inte finns något krav på förvaltningsberättelse eller notupplysning så har FAR nu ändrat formuleringen i revisionsberättelsen så att det under styrelsens (förvaltarens) eller VD:s ansvar respektive revisorns ansvar inte finns någon referens till lämnade upplysningar om fortsatt drift (se bland annat exempel 14-16 i RevR 700).

Tidigare debatter i ämnet