Pandemin har gett många nya möjligheter i arbetslivet, till exempel distansarbete. Den praxis som domstolarna nu skapar är i många hänseenden i ljuset av dessa nya möjligheter. Ett av de senaste klargörandena som vi fått är hur bedömningen ska göras i vad mån ett olycksfall är att anses som en arbetsskada vid distansarbete och i så fall om arbetsskadeförsäkringen är tillämplig.

Den som förvärvsarbetar i Sverige är försäkrad för arbetsskada enligt arbetsskadeförsäkringen, som är en del av den allmänna socialförsäkringen. Med arbetsskada avses enligt 39 kap. 3 § socialförsäkringsbalken en skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Den som drabbas av en arbetsskada kan få ekonomisk ersättning för nödvändiga vårdkostnader.

Fram till pandemin får nog det normala anses ha varit att arbete utförs från arbetsgivarens arbetsplats. Det vill säga vid prövningen av om en arbetsskada uppstått hade vi att utgå från att skadan skett på arbetsplatsen under arbetstid.

Under, och nu även efter, pandemin har distansarbete, det vill säga arbete från annan plats än arbetsgivarens arbetsplats, blivit allt vanligare för att inte säga ”det nya normala”. Högsta Förvaltningsdomstolen har i två nyligen avgjorda fall på ett någorlunda tydligt sätt klargjort hur bedömningen ska göras vid distansarbete för om en skada ska anses utgöra en arbetsskada eller inte, och sålunda om arbetsskadeförsäkringen är tillämplig.

Båda fallen som Högsta förvaltningsdomstolen prövat, mål nr 441-22 och 3375-22, handlade märkligt nog om tandfrakturer. I det förstnämnda fallet handlade det om en arbetstagare som arbetade från sitt hem. Vid det aktuella olyckstillfället hade datorns strömsladd åkt ur och när arbetstagaren skulle sätta i strömsladden igen slog hen huvudet i sin sons huvud (sonen satt på golvet nedanför arbetstagarens skrivbord). Arbetstagaren fick till följd av krocken med sin sons huvud en tandfraktur.

I det andra fallet handlade det också om en arbetstagare som arbetade hemifrån. Vid det aktuella olyckstillfället hade arbetstagaren lämnat bordet där hen satt och arbetade för att gå in i köket och ställa tillbaka en kaffekopp och sedan gå ut med hunden. När arbetstagaren kom in i köket blev hens hund så ivrig och hoppade upp på arbetstagaren. Hundens huvud sammanstötte med arbetstagarens mun och detta ledde till att arbetstagaren fick en tandfraktur.

Fallen är alltså snarlika med varandra. Frågan som Högsta förvaltningsdomstolen prövade var om arbetstagarnas tandfrakturer var en arbetsskada och sålunda om arbetsskadeförsäkringen var tillämpbar?

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att när arbete utförs från hemmet måste vid prövningen av om arbetsskadeförsäkringen är tillämplig, en avvägning göras mellan arbetet och privatlivet. Har olyckan till övervägande del sin grund i privatlivet, saknas det nödvändiga sambandet mellan arbetet och olyckan. Det är då inte fråga om ett olycksfall i arbete. Avvägningen ska därför enligt Högsta förvaltningsdomstolen göras med beaktande av 1) om olyckan inträffat när arbetstagaren utfört sitt arbete, och 2) huruvida olyckan till övervägande del haft sin grund i arbetstagarens privatliv.

Högsta förvaltningsdomstolen ställer sålunda upp två kriterier som båda måste vara uppfyllda för att olyckan vid distansarbete ska vara en arbetsskada och för att arbetsskadeförsäkringen ska vara tillämpbar. Det första kriteriet är att olyckan måste ha inträffat när arbetstagaren utförde sitt arbete och det andra kriteriet är att olyckan inte till övervägande del får ha haft sin grund i arbetstagarens privatliv.

Det ovanstående två kriterier tillämpat på omständigheterna i de aktuella tand-fallen resulterade i att Högsta förvaltningsdomstolen kom fram till att arbetsskadeförsäkringen inte var tillämplig i något av de två fallen, då ingen av tandfrakturerna kunde anses vara en arbetsskada.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade vad gäller arbetstagaren som stötte ihop med hunden i köket och som en effekt därav fick en tandskada, att olyckan inte skett när arbetstagaren utförde sitt arbete (eftersom arbetstagaren var på väg till köket för att ställa tillbaka sin använda kaffekopp). Det vill säga redan vid prövningen av om det första kriteriet var uppfyllt konstaterade Högsta förvaltningsdomstolen att så inte var fallet och därmed föll möjligheterna att göra arbetsskadeförsäkringen gällande.

När det gäller arbetstagaren som skulle sätta in strömsladden och krockade med sitt barn och till följd härav fick en tandskada, konstaterade Högsta förvaltningsdomstolen förvisso att olyckan inträffat när arbetstagaren utförde sitt arbete men att sonen som satt på golvet till övervägande del var ett inslag av arbetstagarens privatliv och att sonen sannolikt inte hade suttit på golvet bredvid arbetstagaren om arbetstagaren utfört sitt arbete från arbetsgivarens kontor, varvid olyckan till övervägande del haft sin grund i arbetstagarens privatliv.

Vi ser med spänning fram emot fler klargöranden från domstolarna när det kommer till arbetslivets nya sätt att arbeta.