Nu är det dags att förbereda sig för den förändring som så småningom kommer att gälla en majoritet av alla bolag i EU och därmed alla som på olika sätt arbetar som rådgivare eller revisorer för företagen i fråga. Ett tecken på förändringens magnitud är att revisionsbyråerna efterfrågar mer hållbarhetsexpertis än marknaden kan erbjuda. Därför snabbutbildas nu även befintlig personal.

Joachim Linder, affärsområdeschef Revision på Grant Thornton.

– Vi välkomnar en enhetlighet och en gemensam standard, det ökar jämförbar­heten. Samtidigt är rekryteringsunderlaget litet, och därför satsar vi parallellt på att fortbilda våra revisorer, säger Joachim Linder, affärsområdeschef Revision på Grant Thornton i bygger sin hållbarhetskompetens i ljuset av nya tuffa lagar och kra­ftigt ökad efter­frågan

ESRS bygger på internationella ramverk, standarder och EU-lagstiftning.

Förändringen börjar i toppen; lagkraven träffar först de största företagen, de som uppfyller definitionen av att vara företag av allmänt intresse (PIE). I kraft av sin storlek, sina många investerare, sitt stora antal anställda, sina många kunder och så vidare uppfattas de ha ett större samhällsansvar. Därtill har de ett stort antal underleverantörer. En del av dem är för små för att träffas av lagkravet på att hållbarhetsrapportera; däremot påverkas de indirekt, eftersom de stora företagen kommer att ställas till svars även för sina underleverantörers påverkan.

Isabelle Hammarström, hållbarhetsrevisor på PwC och specialistmedlem i FAR.

– Underleverantörer kommer märka av att de får krav på sig från sina stora kunder och partners. Fenomenet syns redan nu i och med taxonomin, säger Isabelle Hammarström, hållbarhetsrevisor på PwC och specialistmedlem i FAR.

Taxonomin är ju designad så att kraven ställs på kapitalägarna, som måste redovisa vilken påverkan deras investeringar och innehav har. Det leder till att investerarna i sin tur ställer frågan till företagen, inklusive de företag som inte är tvingade att rapportera lika omfattande som stora noterade bolag.

För underleverantörer som får många frågor från olika håll kan det underlätta att upprätta en generell hållbarhetsrapport, tipsar Isabelle Hammarström.

För de mindre företagen kommer EU på sikt att ta fram en förenklad hållbarhetsstandard.

Malin Lindfors Speace, grundare av Ethos och representant i GRI:s stakeholder council.

– Så småningom ska alla med, de enda som kommer att vara undantagna från kravet på att hållbarhetsrapportera är mikroföretagen, säger ­Malin Lindfors Speace, grundare av Ethos och representant i GRI:s stakeholder council.

Ethos tillhör den kategori managementkonsultbolag med specialisering på hållbarhet som nu får ökad konkurrens av revisionsbyråerna. Samtidigt innebär EU:s uppdaterade hållbarhetsrapporteringsdirektiv CSRD att Malin Lindfors Speace och hennes kollegor kan komma att få en utvidgad roll som granskare av företagens hållbarhetsrapporter.

Enligt nyhetstjänsten Bloomberg uppskattar EU-kommissionen att marknaden för hållbarhetsrevision kommer vara värd mellan fyra och åtta miljarder dollar om året. Huruvida auktoriserade revisorer ska ha ­exklusiv tillgång till denna marknad är en fråga som politikerna fort­farande inte satt ner foten i. Att revisorer kommer att få en avgörande roll står däremot klart, vilket alltså redan syns i de stora revisionsbyråernas snabba kompetensuppbyggnad.

På Ethos märker man av ­kon­kurrensen om hållbarhets­expertis, men företaget har för närvarande inga planer på att ta upp kampen om granskningen.

– Vi håller oss mer troligt på andra sidan i rapport­eringskedjan. Däremot är det väldigt bra att kunna och förstå de standarder som revisorerna arbetar efter. Vi måste bygga upp ­platt­formar och förbereda informationen så att den är spårbar och begriplig, säger Malin Lindfors Speace.

EU kommer så ­småningom att ta fram en ­standard för hållbarhetsrevision. För närvarande har experterna i European Financial Reporting Advisory Group (EFRAG) fullt upp med första steget i kedjan: European Sustainablity Reporting Standards, ESRS.

ESRS kan förenklat beskrivas som IFRS för hållbarhetsrapportering och blir den hittills mest ambitiösa ­standarden för hållbarhetsredovisning någonsin, och konkurrensen är stor. Bland svenska bolag har GRI ­etablerat sig som en de facto-standard, även om den aldrig ­före­skrivits av lagen.

Enligt Malin Lindfors Speace är ESRS och GRI överlappande till cirka 70–80 procent, så företag som är vana vid att arbeta med GRI är ganska väl rustade för att klara de nya ­rapporteringskraven.

De senaste åren har även TCFD (Task ­Force on Climate-­related Financial Disclosures) kommit starkt. TCFD har ett strikt klimatperspektiv och är inriktat på att redovisa de ­finansiella konsekvenserna av företags klimat­risker. I nuläget beskrivs TCFD som den gemensamma nämnaren mellan de olika konkurrerande hållbarhetsstandarderna.

Även om det från utsidan ser ut som en kapplöpning mellan olika organisationer, menar hållbarhetsexperterna som Balans talat med att det i praktiken sker en kontinuerlig samordning mellan de konkurrerande organisationerna för att möta marknadens krav om en global standard.

Torbjörn Westman, hållbarhetsrevisor på KPMG och ordförande i FAR:s specialistgrupp Hållbarhet

– Bolagen verkar på en global marknad så det är självklart att de efterfrågar en global standard, säger Torbjörn Westman, hållbarhetsrevisor på KPMG och ordförande i FAR:s specialistgrupp Hållbarhet.

Han anser att både EU och IASB (som ger ut IFRS) är rimliga aktörer i frågan.

– Man är inte ute efter att springa åt olika håll, utan det sker en ­samordning mellan de olika organisationerna. Det är inte heller så att EU har hittat på egna grejer, säger Torbjörn Westman.

Tvärtom beskrivs ESRS ofta som en konsolidering av befint­liga standarder på hållbarhetsområdet. Det nya som ESRS introducerar är idén om dubbel materialitet, eller dubbel väsentlighetsanalys.

– Det handlar om att titta på hållbarhet från två håll: hur företaget och dess verksamhet påverkar hållbarhet, och hur hållbarhet kan påverka företaget. Det dubbla väsentlighetsperspektivet ger oss alltså möjligheten att hantera negativ påverkan samtidigt som vi identifierar sårbarheter och möjligheter som bolagen kan hantera, säger Malin Lindfors Speace.

Marie Baumgarts ingick i den tekniska expertgrupp som tog fram begreppet dubbel materialitet. Hon förklarar hur exempelvis klimatpåverkan sker i båda riktningarna.

Marie Baumgarts.

– Om man har en stor påverkan på klimatet kan det få en finansiell konsekvens för företaget exempelvis genom att man får svårare att få tillgång till kapital. Eller så kan man påverkas så mycket av klimatförändringar att det också ger en finansiell konsekvens för verksamheten på grund av att man måste skriva ner värdet på vissa tillgångar, säger Marie Baumgarts.

Från och med räkenskapsåret 2024 ska de stora noterade bolagen, med fler än 500 anställda, hållbarhetsredovisa enligt CSRD. Sedan träffas successivt allt fler företag, implementeringen sker i flera steg där det sista är att även utomeuropeiska företag träffas av lagkravet, om de har signifikant verksamhet i EU.

Även om man tillhör en kategori företag för vilka lagen träder i kraft först 2026 ska man ändå påbörja sin omställning, påpekar Isabelle ­Hammarström.

– Vårt medskick till marknaden är att EU har visat sympati för att mindre mogna företag har en längre startsträcka och därför får de mer tid på sig. Det är alltså inte en tid då man kan slacka utan budskapet är att man måste börja förbereda sig redan nu, säger hon.

Hållbarhets­rapportering vs Finansiell ­rapportering

Samtidigt som hållbarhetsrapportering alltmer ­jämställs med finansiell rapportering finns det ­skillnader mellan de två. Marie Baumgarts, ­hållbarhetsspecialist och delägare i KPMG pekar på tre grundläggande skillnader:

1. Kan ej samman­fattas på sista raden

I den finansiella redovisningen, när plus- och minus­poster har balanserats mot varandra, får man ett resultat, ibland refererat till som sista raden eller ”bottomline”. 

Hållbarhetsredo­visningen består av data från så vitt skilda områden som klimat och mänskliga rättigheter, vilka mäts i olika enheter och därför inte kan summeras till ett sammanvägt resultat. Detta är också en vanlig invändning mot hållbarhetsrapportering. Å andra sidan ställer ­redan IFRS krav på att all ­väsentlig påverkan på det finansiella ­resultatet ska rapporteras. I takt med att företagen ökar sin kunskap om hur ­exempelvis klimatförändringar påverkar verksamheten förändras värderingen av företagets ­tillgångar vilket påverkar det ­f­inansiella resultatet. 

2. Ansvar genom hela värdekedjan

Med CSRD utvidgas inte bara antalet områden som företagen ska rapportera på utan företagets ansvar blir också mer långtgående, eftersom ett företag påverkar och därmed har ansvar inte bara för den egna verksamheten utan även värdekedjan, både ”uppströms och nedströms”.

– Företagen är vana att göra due diligences och screeningar när de köper och säljer eller ingår avtal med företag. Nu behöver man designa om de här traditionella  analyserna för att vid sidan av det finansiella också fånga upp vilken ­påverkan (impact) de olika under­leverantörerna och ­värde­kedjorna faktiskt har och kvantifiera det, säger Marie ­Baumgarts.

När ett företag exempel­vis redovisar sin ­klimat­påverkan är det alltså verksamhetens totala klimatpåverkan ­genom hela värdekedjan som ska rapporteras.

3. Fler intressenter än aktieägarna

I den traditionella redovisningen ses aktieägarna som företagets enda intressenter. I hållbarhetsrapporteringen formaliseras företagens ­ansvar gentemot den  bredare intressentgruppen.

– Företag har även haft återkommande täta ­dialoger med medarbetare och hållit sig à jour med sina viktigaste intressenter, men nu måste de även lyssna in  intressenter som påverkas av de externaliteter som verksamheten skapar, säger Marie ­Baumgarts.

Externaliteter är ­på­verkan som inte varit prissatt, exempelvis luft- eller ­vatten­föroreningar med alla ­konsekvenser de medför för liv och hälsa, men som ­tidigare varit osynliga eftersom före­tagen inte varit skyldiga att ­redovisa dem.  

Läs mer