Penningtvätt är de åtgärder som någon vidtar för att få brottsliga inkomster att se legitima ut, det vill säga åtgärder för att dölja att inkomsterna härrör från brott och för att kunna tillgodogöra sig dem.

Bestämmelser om penningtvättsbrott finns i lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott. Där finns straffbestämmelser om penningtvättsbrottet, med varianter för grovt brott och för ringa brott. Det finns också en bestämmelse om straff för näringspenningtvätt. För penningtvättsbrott döms den som vidtar åtgärder med egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet, i syfte att dölja att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet eller för att någon ska kunna tillgodogöra sig egendomen eller dess värde.

De åtgärder som straffbelagts är dels sådana som tar sikte på hantering av egendomen, dels sådana åtgärder som syftar till att skapa en legitim förklaring till egendomen. Det kan till exempel röra sig om att ta emot pengar på konto och omsätta dem vidare till andra konton eller ta ut dem i kontanter i uttagsautomater, men det kan alltså också röra sig om att uppträda som bulvan och upprätta osanna handlingar som ger en skenbar legal förklaring till egendomens ursprung.

Listan av åtgärder kan göras lång och det som jag nämner här är därför endast en exemplifiering av sådana åtgärder som träffas av lagstiftningen. Med brott avses alla de brott som kan ge utbyte. Lagstiftningen omfattar inkomster från såväl narkotikaförsäljning som berikande från skattebrott samt allt däremellan. Den avser illegala inkomster från brott begångna i Sverige och i utlandet.

Slutligen ska det finnas ett penningtvättssyfte, det vill säga det bakomliggande syftet till varför åtgärderna vidtas ska vara för att tvätta pengarna. I lagstiftningen beskrivs det som att åtgärderna ska syfta till att dölja att egendomen härrör från brott eller för att någon ska kunna tillgodogöra sig egendomen.

Det är inte penningtvättaren som behöver ha detta syfte utan det är den bakomliggande gärningsmannen som ska ha detta syfte. Penningtvättaren behöver däremot ha uppsåt till, det vill säga känna till, ha förstått eller ha insett risken för att det finns ett sådant bakomliggande syfte. Bestämmelsen utesluter inte att den bakomliggande gärningspersonen och penningtvättaren är samma person. Tvätt av sin egen brottsliga vinning straffbeläggs alltså även det, under vissa omständigheter, som penningtvättsbrott.

Det finns en variant av penningtvättsbrott som särskilt tar sikte på omsättningssituationen. Där krävs det inte att det kan bevisas något penningtvättssyfte. Det avgörande är i stället att penningtvättaren otillbörligen främjar möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen. Bestämmelsen tar sikte på när någon som betalning tar emot sådan egendom som är särskilt svår att omsätta, såsom exempelvis juveler och konst.

Slutligen finns det också ett brott som benämns som näringspenningtvätt. I dess huvudkonstruktion straffbeläggs den som medverkar till åtgärd som vidtas i en näringsverksamhet eller såsom ett led i en verksamhet, som utan att vara näringsverksamhet ändå bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning. Åtgärden ska skäligen kunna antas vara vidtagen i syfte att dölja att egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet eller för att tillgodogöra sig sådan egendom.

Även för denna bestämmelse finns ett ringa brott där det stadgas att den som agerar i enlighet med ovan, men utan att det sker i näringsverksamhet, vanemässigt eller annars i större omfattning ändå döms för brott.

Som jag beskrev ovan är det, om man bortser från brottets mildare variant, den som medverkar till en åtgärd vidtagen inom ramen för en näringsverksamhet eller en verksamhet som annars bedrivs vanemässigt eller i större omfattning som träffas av bestämmelsen. Det krävs att åtgärden skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte. För näringspenningtvätten ligger fokus på omständigheterna vid den aktuella transaktionen. Varifrån egendomen faktiskt härrör är inte av avgörande betydelse. Även om egendomen senare visar sig vara legitim kan den som misstänks för brottet komma att dömas.

Det avgörande är om personen anses ha gjort ett risktagande som anses klandervärt.  Det går inte lämna ett uttömmande svar på vad ett sådant klandervärt risktagande kan vara, men som exempel kan nämnas att upplåta bankkonton till andra för insättning, ställa ut osanna fakturor och ta emot pengar på konto som betalning trots att pengarna inte motsvarar det som anges i fakturan samt att ta emot stora summor kontanter som betalning.

Den stora skillnaden är att det vid penningtvättsbrott krävs en koppling till ett förbrott som kan ha genererat pengarna, medan det vid näringspenningtvätt inte behövs någon sådan koppling. Vid näringspenningtvätt kan det till och med i efterhand visa sig att egendomen är legitim och ändå fällas till ansvar.

Vid utredning av penningtvättsbrott ligger fokus på varifrån egendomen härrör. Det centrala för näringspenningtvätten är det klandervärda risktagandet och det ska bedömas utifrån omständigheterna vid transaktionen. Vid penningtvättsbrottet krävs inte att åtgärderna vidtas inom ramen för en näringsverksamhet eller i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning. Detta krävs, som sagt, inte heller för näringspenningtvätt, ringa brott, men är nödvändigt vid normalgradsfallet och för grova brott.

Penningtvätt kan se ut på en mängd olika sätt. Det som penningtvätten syftar till är att dölja egendomens ursprung och/eller att någon ska kunna tillgodogöra sig egendomen eller dess värde. Penningtvätt kan därför exempelvis ske genom att flytta banktillgodohavanden mellan konton och genom att göra kontantuttag, genom överfakturering av varor och tjänster och genom utställande av osanna fakturor. Det är inte ovanligt med utlandstransaktioner. Detta är dock bara en exemplifiering.

Kraven för att skriva en penningtvättsrapport till Finanspolisen är lågt ställda. Om avvikelser eller misstänkta aktiviteter eller transaktioner uppmärksammas ska verksamhetsutövaren genom skärpta kundkännedomsåtgärder och andra nödvändiga åtgärder bedöma om det finns skälig grund att misstänka penningtvätt, terrorfinansiering eller att egendomen annars härrör från brott.

Om verksamhetsutövaren anser att det finns skälig grund att misstänka detta ska uppgifter om alla omständigheter som kan tyda på exempelvis penningtvätt utan dröjsmål rapporteras till Finanspolisen. En rapport ska lämnas även om den misstänkta transaktionen inte genomförs samt om en misstanke uppkommer innan en affärsförbindelse ingåtts. Om den aktuella egendomen som rapporten avser finns hos verksamhetsutövaren ska detta anges särskilt.