50 år av stress, förändring och framgång

I år fyller Baker Tilly Mapema 50 år. På väggen i Matthias Vidhs kontor i Sollentuna finns spår av det förflutna – men också påminnelser om hur lätt det är att tappa bort sig själv på vägen. Året var 2006. Matthias Vidh hade precis tagit över familjeföretaget, flyttat in i ett nybyggt hus och fått sitt andra barn. Han var VD, revisor, firmans bästa säljare, nätverkare, föreläsare – allt på en gång. ”36-timmars-människan” kallade en livscoach honom senare. Men kroppen sade ifrån. Först kom tröttheten. Sedan koncentrationssvårigheterna. Snart var det omöjligt att sova ordentligt. Andningen blev ansträngd, hjärtat slog ojämnt.

– Jag kunde ligga vaken hela nätter utan att förstå varför. Det var som om kroppen hade satt sig på tvären, men jag körde bara vidare.

Illustrationer av Leif Zetterling som fångar makt, ansvar och den ibland cyniska uppdelningen mellan de som har och de som inte har.

Så länge han jobbade, så länge han höll sig sysselsatt, kunde han ignorera varningssignalerna. Men en dag gick det inte längre. Han upplevde en yrsel som inte försvann. Han kände att något var fel, på riktigt. Han bokade en läkartid.

– Jag trodde att jag var ung och stark. I stället fick jag beskedet att jag höll på att köra slut på mig själv.

Ett bra och ett dåligt besked

Efter ett batteri av tester satte sig läkaren mitt emot honom och sa: ”Jag har ett bra och ett dåligt besked. Vilket vill du ha först?”

Matthias Vidh bad om det bra.

”Du har lunginflammation.”

Han drog en lättnadens suck – en infektion, det gick ju att medicinera. Men läkaren fortsatte:

”Det dåliga beskedet är att om du fortsätter exakt som du gör tror jag inte att du fyller 40.”

Tystnad.

– Jag blev helt ställd och tänkte att han måste ha tagit fel provsvar.

Men det var inget misstag. Matthias Vidh hade dragit på sig en obotlig stressjukdom. Lösningen var inte ett piller utan en fullständig livsstilsförändring.

– Jag hade misshandlat min kropp och själ så länge att den sa nej. Det var svårt att acceptera. På den tiden pratade man inte om att gå in i väggen. Man bet ihop.

Läkaren påpekade att han behövde en livscoach. Matthias Vidh följde rådet – och det första coachen bad honom göra var att skriva en lista över de viktigaste personerna och sakerna i hans liv. Han började skriva – men när han var klar insåg han något som skakade om honom: han själv fanns inte med alls. Inte ens på plats tio. Coachen skakade på huvudet:

– Hon sa att jag måste sikta på topp tre: ”efter din fru och dina barn ska du själv komma därefter.”

Det blev en brutal insikt. Han hade låtit jobbet äta upp allt annat.

– Förr fick du jobba i 15 år innan någon ens nämnde delägarskap. Det går inte längre, säger Matthias Vidh.

En lättnad att delegera ansvar

Långsamt började han omvärdera sitt liv. Han förändrade sina vanor och sina rutiner. 2008 gick byrån med i Baker Tilly-nätverket, en förändring han aldrig ångrat. Han började delegera mer, tog in tre nya delägare 2011, strukturerade om kontoret.

– Det var en lättnad. Jag slapp ensamheten.

Och ironiskt nog hände något oväntat – när han jobbade mindre gick det bättre. Företaget växte, lönsamheten ökade, han fick tid att umgås med familjen – och äntligen spela badminton igen.

I dag driver Matthias Vidh Baker Tilly Mapema med tio anställda i Sollentuna och Nacka. Branschen har förändrats. Fler regler och mer compliance. Samtidigt blir det svårare att rekrytera unga.

– Det är inte kunderna som är problemet. Det är att hitta rätt personer att jobba med dem.

Unga är flyktiga, vill prova olika saker.

– Förr fick du jobba i 15 år innan någon ens nämnde delägarskap. Det går inte längre. Säger du det till en 25-åring idag skrattar de och säger: ”Farfar, nu skämtar du väl?”

Hittar folk redan på gymnasiet

Så Matthias Vidh har börjat testa en ny strategi – att rekrytera direkt från gymnasiet. I stället för att vänta på färdigutbildade ekonomer, letar han efter unga med driv, analytiskt tänkande och en nyfikenhet på siffror och juridik.

– Vi har provat att anställa 19-20-åringar med ekonomi- och juridikintresse. Får de in foten och gillar jobbet, går det hur bra som helst. De lär sig snabbt, har ingen inbyggd rädsla för uppförsbackar och ser det som en möjlighet snarare än ett hinder.

För byrån har det inneburit flera fördelar. Dels blir rekryteringen bredare, dels kan unga medarbetare forma sin kompetens utifrån företagets behov i stället för att komma in med färdiga mallar från högskolan.

– Vi ser att de som verkligen vill lär sig snabbt. Det handlar inte om att hoppa över nödvändig utbildning, utan om att ge dem en möjlighet att växa in i yrket. Många är kvar hos oss länge eftersom de får ansvar från dag ett.

Men det räcker inte att bara rekrytera – man måste få folk att stanna.

– I vår bransch säljer vi förtroende. Kunden ska känna sig trygg, och då måste de möta samma människor år efter år. Förlorar man kontinuiteten, tappar man förtroendet. Om det dyker upp tre olika personer på ett år blir kunderna osäkra. Då har vi misslyckats. Därför måste vi skapa en kultur där människor vill stanna, inte bara komma och gå.

Att driva en revisionsbyrå handlar om balansgång. Kunder vill ha trygghet, unga vill ha utveckling, aktieägare vill ha avkastning. När Matthias Vidh tog över trodde han att ensam var stark. Nu vet han bättre.

– Halvt på skämt brukar jag säga att min läkare, min livscoach och min fru räddade livet på mig.

Per-Håkan Vidh, Matthias Vidhs pappa och Mapemas grundare, i en Expressen-annons från 1984.

Expressen-annonsen från 1984 med Mathias pappa Per Håkan Vidh, står på hyllan. Ett stycke familjehistoria. Men också en påminnelse om vad han själv lärt sig: att lyfta blicken och titta framåt – utan att glömma det som varit.